Att sitta där drygt 100meter från scen på en sluttande gräsmatta med en underbart söt flicka från mjölby i knät och känna varje trummslag från Markus Mustonen som ett skott i bröstkorgen och höra Jocke berg sjunga att "vi blev som dom andra" så det skar som en vass kniv rak i hjärta är det mäktigaste jag vart med om. Mitt ögonblick av klarhet, när mit liv förändrades och mitt hjärta äntligen fick hopp igen. Det var som om solnedgången bara fanns i arvika just då, då var arvika vackast i världen. Och sedans sitta och kyssa en vacker flicka till tonerna av "Mannen med den vita hatten" och senare kolla upp på hennes blå ögon, sedan bort om henne och se drygt 4000-6000 människor vifta armarna i takt på en storbildskärm på scen. Att senare gå hand i hand därifrån med en människa jag aldrig kände med den där rysande känslan som inte gav sig förrän på morgon timmarna. Det var så romatiskt att jag aldrig glömmer det, förstår inte hur man kan känna sånn romatik när man är så där lagom full på en gräsplätt i arvika med en flicka du inte ens minns namnet på och höra jocke berg sjunga om att vi alla ska dö en gång. Det är väl det som är romantik för mig helt enkelt.