Floder pressar sig genom tårkanalerna.

Sorgen och saknaden är sällskapet jag har kvar.

Hela kroppen skakar metriskt när jag tänker..

På dig.
- med honom.

Han som fanns där direkt.

Kanske fanns han där hela tiden?

Tanken strimlar min självkänsla.
- maler ner det lilla som är kvar av mig.

Jag var en stolt man en gång.

Rak i ryggen gick jag som den man många önskade dem var.

Men nu..
- är jag en hög av misslycka.

Resterna du lämnade kvar.

Det är vad jag är nu.

Nu kan jag inte ens se mig själv utan avsky.


För vem är jag utan dig?

Vem är jag?

Och vem är du?


Tillbaka i sängen lägger jag mig och kramar om luften runt mina armar.


För du är inte där..


I en evighet ligger jag sömnlös.

Jag bygger upp scenarion där jag ser dig med honom.

Precis som du och jag byggde sandslott i verklighetens drömmar.

Men allt jag kan se är sorg.

Jag lever endast för min egen bedrövelse.

Smärtan är en av de få känslor jag fortfarande äger.
- och jag plågar mig själv.

Jag dödar sakta den jag var med minnena av dig.

Alla de bra minnena borde höja mig.
- men istället trycker dem ner mig.

Jag landar på sandslotten vi byggde ihop.

Allt faller samman.

Kvar är sandkornen...



Massa minnen i en oändlig massa som inte går att urskilja.

Alla är de samma.

Bra och dåliga minnen finns inte.


Bara minnen.


Jag finner endast styrka att hata mig själv.

För jag älskar dig!

Jag hatar inte ens honom.

För jag älskar dig!

Mitt hjärta värker.

Vilket hjärta?

Jag gav det till dig.
- en gåva är en gåva.

Men hur ska jag gå vidare om jag inte äger mina egna känslor?

Inte ens mitt eget hjärta..

Tårarna täpper igen och kväver mig.
Jag tror jag sover nu;

Jag vaknar och vänder mig om.
Med ett leende på läpparna lägger jag armen om dig?

Men;

Öppnar mina ögon.


Du är inte där.


Endast kudden är kvar.
- den jag alltid ville dela med dig när du blev så sur.

Den luktar fortfarande du.

Jag sätter mig upp i sängen.

Jag tittar mig omkring.

På väggen sitter du i en rektangel av glas..

Det är så jag minns dig.

Jag kliver upp.


Men du är inte där.


Går ut i hallen.

Jag tittar ner.
- platsen där dina skor brukade stå är tom.

Jag är tom.


För du är inte där.


Jag dukar bordet och brer dina smörgåsar.
- dem med leverpastej som du tyckte så mycket om.

Jag sitter och väntar.

Du brukade alltid vara sen till frukost.




Tillslut är jag försenad till jobbet.

Jag tittar på klockan igen.

När jag upptäcker att jag egentligen skulle slutat för dagen.

Nu först förstår jag..





Du är inte här...