De släcker ner neonljusen för ännu en gryning
det är dags för spökstaden att vakna till liv
Vem är det som egentligen har brunnit ut
när dina sista pengar går rakt in i din arm?

Du är så glansigt heroin chic
och möter frågan med förvånad blick
Jag kan inte låta bli att le åt oss nu
Förlorade i stunden flyr vi dagen igen

Ingenting smakar längre som första gången
För långsamt, långsamt har illusionen suddats ut
När vi blir dem som står kvar och vinkar adjö
till kärleken som aldrig skulle dö

Någon tänder lysrören runtomkring suddiga själar
och vi dansar bort allt det svåra i dimman från röken
Och aldrig att vi slösar med våran tid
Carpe diem var det en idiot som sa någon gång

Du säger någon dag snart är allt borta
och jag står tvekande helt stilla
Du kan inte låta bli att skratta åt mig då
Vännen du kommer aldrig bli en gammal man

Ingenting smakar längre som första gången
För långsamt, långsamt har illusionen suddats ut
När vi blir dem som står kvar och vinkar adjö
till kärleken som aldrig skulle dö

När allt har blivit en rökridå
kring allt vi någonsin flytt ifrån
Du vet rädslan för att växa upp
och ta ansvar för sina fattade beslut
Sekunder har blivit till fula sår
skakandes har jag vaknat upp ibland
och trott att livet har runnit ut
men så står vi kvar ensamma till slut
Nu har allting nått sitt slut