De tillknycklade orterna
papper på slättlandskapens vidsträckta vägar Han sparkar
mot oss för varje träff
sjunger fåglarna dansar husdjuren
allt gladare och lyckliga ekorrar bygger bo
i våra navlar

Så hjärtlös är världen den knåpar med våra känslomässiga pussel utan att egentligen bry sig
bara sjunger, bara nynnar retfullt
på de löften som
vi bröt innan vi ens föddes
bara fladdrar förbi våra händer
och skrattar

Ett skratt ha
ett skratt en skahahahatt som en singlande
frisbee över mulet vatten haha ett
vildtokigt vanvettsskrahahahhahattande rovfågelsläte
som kastar flörtkulor upp mot
kristallkronor som hahaha splittrar glitter i leriga händer
nikotinfläckiga fingrar

Han reser jord!
Över ryggarnas mönster mot billiga hak
där flottyroset har lagt sig
som en seg hinna över lyckan
Över parkeringsdäcket
de uthuggnas fötter Bland prinsar och plåt bland
virvlar av olja och grus
går han bakfyllerakt nedför trappan, håller i ledstången,
hör klackarna eka
som olösta tredjegradsekvationer
över en migränplågad magisters panna. Han kan! Han ska!

Han lockar med nötter och honung!
Han bjuder på intorkade katrinplommon
i aprilsolens centrum,
slitsar upp näsborrarna med kniven
Tänder eld under gasolkylskåpet
Bjuder på surnad mjölk i frikyrkokaffet innan
han beger sig frälst och ond
vidare

Otydda bläckplumpar
på rad i hans sommarfönster
rakt in i dammsugaren
Fångad och förvandlad
denna längtan efter krossat porslin och gaspoletter

fläsk, salt, mjöl
vita plastdunkar
och djurbett

När han kom hem
Han bestämde sig för att bli en sån där
männska

Han började samla
blåsiga himlar, bortglömda vattendrag, diken och rötter
frostiga nätter, stjärnsvarta skogar, gläntor och gräs
och flugorna,
som dog redan i september

Han formade
sin hårt knutna andedräkt
till små vita bollar som ljudlöst studsade
mot universums nacke

Detta är ekvatorn sa han
Vi har för korta ben för ekvatorn
För korta ben