Jag känner mig så liten under stjärnorna. Dessa tidlösa gasmoln som lyst upp en augustinatt för andra precis som de nu gör för mig.
Somliga påstår att natten är en slöja runt jorden, och genom slöjans små, små hål så ser vi himmelriket på andra sidan.
Jag ser bara stjärnor. Stjärnor under vilka människor har fötts och dött, älskat och hatat. Dessa tidlösa gasmoln.

Jag känner mig liten under stjärnorna. Och jag känner mig ännu mindre när jag tänker på hur många som har legat under dem, och tänkt samma tankar, försökt mäta samma avstånd, som jag gör nu. Tänk vad som utspelat sig under dessa stjärnor.
Hur många som har dött under just de stjärnor som jag nu med fasa beundrar.

Det är svårt att inte känna sig ganska liten, när man tänker på alla miljarder människor som alla strävar efter att vara unika. Alla svunna generationer, och alla som komma skall. När man tänker på att om kanske blott hundra år, så är jag bortglömd. Att ett par generationer är allt som krävs för att jag i världens, stjärnornas, ögon aldrig ska ha existerat.

Hela livet känns ganska kort, ganska litet, ganska diffust, när jag tänker på hur många som stupat i de otaliga slag som moder jord har fått bevittna. Det känns ganska hopplöst när man tänker på alla de som dött på den förlorande sidan, för en förlorad sak. Vad spelar deras uppoffring för roll i längden, när de ändå blev besegrade och det de slogs för glömdes bort? Det känns ganska olustigt när man tänker på att träden omkring mig är närda av män och kvinnor som fallit, för att aldrig resa sig igen. Att träden omkring mig är närda av förlorade drömmar och förlorat hopp.

Jag känner mig ganska ledsen vi tanken på att jag sover bort två femtedelar av mitt liv. Att jag idag njuter av ungdomens frukter, men redan i morgon kan ligga för döden. Jag känner mig ganska besviken när jag inser hur kort livet är, och hur vi slösar bort det. Jag känner mig ganska sviken när jag inser att hur jag än spenderar mitt liv blir utgången densamma.
Och jag räds nog döden, när jag tänker på det. Jag räds för att gå i pension och inse, att nu väntar jag bara på att dö. Jag dör lite inombords när jag inser, att det är det jag gör just nu. Jag bidar min tid i väntan på slutet.
Och jag räds nog döden. Jag hatar det faktum att det inte går att kringgå den. Och jag förbannar dessa tankar som säger mig att alla jag älskar också kommer att sluta i stoft, sju fot under jord.
Jag inser sedan att större, visare, män än jag, har tagit sig an den stigen som dessa tankar leder till, och gått förlorade. Jag inser att klyftigare, mäktigare män än jag har blivit galna av den här insikten.

Jag konstaterar att vissa saker ska man inte reflektera över. Jag önskar att jag förunnats ett slöare sinne, så att min själ sluppit försöka svara på dessa frågor som insikten påtvingar.
Jag förstår nu, att vissa saker ska man helt enkelt inte tänka på.