Hans kompis. En dag stod han där i dörren på sitt nonchalant gängliga sätt och visste att hon inte skulle stanna. Ena ögat spefullt, det andra kallt.
Hade varit utomlands ett par år. Svävade in ovanifrån. In i deras lilla liv.
De gick en promenad upp till Fåfängan alla tre.
– Har du nånsin varit så här högt, stumpan? Har Henke nånsin tagit dej så här högt? Va?
Såna saker, hela tiden.
Händerna i bakfickorna.
En gång tog han om hennes hand med båda sina.
Den ena kall, den andra varm.
Låtsades spå henne.
– Ett lååångt tråkigt liv – tills du träffar en lååång mörk främling! Han kommer att ge dej allt du vill ha, utom kärlek.
Hon ryckte åt sig handen.
– Det är klart. Kärlek finns inte.
Hans spefulla öga blev allvarligt, det kalla flammade till.
Och Henrik? ”Det är ju bara jargong. Han håller alltid på så där.” Sa han till sin syrra när hon reagerade: ”Hur kan du låta Jocke hålla på så där med Jenny?”
Hon själv distanserad, spelade med lite lätt, på ytan oberörd.
De såg en video. En kvinna älskade sig till döds, gick under, snyftade, tiggde och bad.
– Sånt ska man passa sej för.
Sa nån av dem.
Henrik höll henne i handen, hon och Jocke tittade på varann över rummet.
Så drömde hon en natt: Jocke tar upp henne och snurrar henne på sitt finger, som en leksak. Hon blir en karusell. En skir hjort på karusellen har ett bultande hjärta som syns rakt igenom. Det bultar så hårt att hjorten faller omkull, ner från karusellen. Den är så mjuk att den mosas. Nu är hon en av hästarna, gjord av ihålig blankmålad plast. Han är en annan, större häst, lika ihålig. Hästarna höjs i extas, gungar fram framför glittrande vagnar. Allt jublar. De ser in i varandras ögons tomhet. Speglarna i karusellens mitt ser allt, hästarna är på en scen, det skinande skalet är äkta. Tomheten ett tryggt mörker därinne.
Vaknade bredvid Henrik som log varmt emot henne.
Hon vände bort blicken.

Han pratade ofta om tjejer han träffat.
– Men ingen är som du, Jenny.
– Ironins mästare!
Till allas förvåning flyttade han ihop med en tjej. Inflyttningsfesten var ganska vild.
– Ingen är som du, Jocke!
– Nu ska du ge igen …
De stod i hallen, lite trångt, några skulle gå, några väntade på att komma in på toa. Han tog om henne, ingen såg.
– Hur lätt tror du det har varit för mej då?
Viskade han.
– Vadå?
– Att se dej med Henke.
– Lägg av. Tror du det här är nån såpa eller?
Hans händer ville snurra henne till jubel.
Nån skulle krama honom adjö. Hon stod där mot sin dörrpost.
Inte många kvar. Henrik sov i soffan. Jockes sambo spydde på toa.
– Och hur skulle det ha sett ut? Du och jag?
– Vi är ju samma sort. Du kan inte leva med den där.
– Han är pålitlig.
– Är du det då?
– Jag vet i alla fall nån i det här rummet som inte är det.
Han såg sig omkring med storstilad oskyldighet. Hon tittade mot Henrik i soffan. På fönsterbrädan bredvid stod ett par fula porslinsfigurer.
– Kan du bo ihop med nån som äger såna där?
Han skrattade, skrattade, skrattade. De låg på golvet och skrattade tills de grät.
– Jenny Jenny, du är min sort!
– Ska vi vara opålitliga tillsammans?
Han gick fram till fönstret och svepte ner porslinsfigurerna i golvet. De var ihåliga.