Under en obestämd tid i mänsklighetens historia formades den korkade uppfattningen i de alltmer svullnande delarna av människornas hjärnor, att pengar var lösningen på deras mest djupspårade problem. De blev även övertygade om att dessa fantastiskt rektangulära fiberdukar var formeln som kunde lösa livets trassligaste tankeknut – den eviga frågan om meningen med livet. Denna befängda föreställning spred sig som en smittsam sjukdom och i varje gathörn kunde man höra depressionens offer viska sofistikerat och med nysprunget hopp: ”Pengar, mina vänner, är den övertäckta stigen till paradiset - Den Yttersta Lyckan!”

Efter ett århundrade i mörker kan man se detta kollektiva lyckorus som en Räddare i nöden eller en urbaniserad Indiana Jones, för utan denna gemenskap, utan denna massberusning, hade människosläktets känslomässiga variation sannolikt begränsats. Efter otaliga år av onyanserad melankoli, hade det troligtvis förr eller senare skapats en mutation i de känslostyrande partierna i människans hjärna. Jag menar såhär: om känslor som glädje, förälskelse och psykisk extas inte används under ett längre tidsspann, bör naturen förr eller senare anse att dessa känslor är överflödiga och bör därför filtrera bort dem genom olika genetiska mutationer (tillsammans med andra kroppsliga överflödigheter som förutses försvinna; till exempel lilltån och blindtarmen.)

Naturen hann dock aldrig genomföra några mutationer av ovan nämnda slag, utan istället kom pengarna. Istället kom den vanvettiga idén om att ju mer pengar du har, desto lyckligare är du - och tro mig när jag säger det, människan gav sitt allt för att roffa åt sig så mycket lycka hon kunde.

Man trampade i bröstkorgar. Man tog från de fattiga och legaliserade denna stöld genom att kalla det den ekonomiska liberalismens frigörelse. Man fulländade bourgeoisien och blev fullfjädrade kapitalister och businessmän, statsministrar och miljonärer. Men pengar var inte någon vildvuxen stig till någonting. Det skulle visa sig att pengar enbart var de papperslappar och återvunna kapsyler som de faktiskt utgav sig för att vara och föreställningen om den utopi som pengar kunde bringa var i själva verket en efterkonstruktion och en av världshistoriens mest hårdhudade och elakartade illusioner.

Cirka åttionio procent av människorna befinner sig fortfarande under fiberdukarnas hypnos och detta har gjort att de låtit sina känslomässiga funktioner materialiseras och bli metalliska svar på objekten för deras dyrkan. Den större delen av den mänskliga befolkningen har alltså upphört att vara människor och förvandlats till profithungrande maskiner; soldater i Papperslapparnas robotiska armé.

Och Nu, i detta miljonärernas tjugohundratal, har det gått så långt - så fruktansvärt jävla långt - att de flesta människor endast kan ha betydelsefulla kärleksförhållanden med bankomater eller enarmade banditer.