Bry dig inte om att försöka fånga mig i någon håv eller locka mig med mjukhet – jag är lika ogripbar som vinden när den slalomåker mellan träden i den igenvuxna trädgården. Jag är lika spröd, men okänsligt förödande som flodvågen som rullar mjukt och maskerat in mot hamnens sovande båtar.

Vi ses inte mellan havsbottnens lummiga lakan igen – det nihilistiska kriget mellan hjärnan och hjärtat har förstört varenda blänkande snäckskal och jag är numera en låst skattkista bakom det sjunkande skeppets järnridåer.