Högra granaten försörjer två familjer, vänstra granaten exploderar.
oj
en sak ska du veta och aldrig mer, det var du som började och aldrig mer, du ska
inte tro att jag tänker finna mig i och aldrig mer, hur kunde du och aldrig mer
mellan handflatan och spegeln, mellan
kaffebryggaren och nacken och alldeles
för nära: ett ansikte som vrids bort

Det är bredbara röster, ätbara pengar
Det är timmarnas koppel av skällande hundar

Jag säger vem jag är och jonglerar
på torsdag bryter jag ner mina fötter, på fredag slår jag mig
för knät, på lördag famlar jag bland vinda ögon, på söndag vrider jag
min axel helt ur led, på måndag faller jag mot bröstkorgsbunkern, på tisdag
smakar hennes nacke sötma, på onsdag rör sig mina läppar alltför fort

Hon säger vem hon är och låter mig passera, förlorar mig ur sikte, förstorar
sin egen bild på himlavalvet

Hon knyter nya barn
som cirkulerar i luften och skriker rysliga vinterord

Hennes hand runt
den lilla asken som skramlar trevligt om man skakar på den,
en kudde att kasta mot kinden ett öga att vända, vattenhus som byggs
till skydd mot vinden

Långt senare när hon har lagt sig på mattan
Att vara plan att se sig själv högt ovanifrån och låta det som finns däremellan
få passera som betjänterna i en europeisk 20-talsfilm
Då är hon en gammal dam
Hon hittar inte hem
Två ekorrar. En död hjort
Biografvaktmästaren släcker ljuset och låser dörren
Två världskrig och ett lyckligt slut.