Min lilla hjärtevän hette Märta.
Hon var en riktig atlet.
Men hon brukade ofta fjärta,
för hon var så hiskeligt fet!

Min lilla smärta Märta!
Jag älskar dig än – fast,
du krossade mitt hjärta,
när du gav mig en kram i all hast.

Men plötsligt en dag nere i bersån,
satte sig min lilla vän på något vasst.
Hon sprang i luften med ett dån,
och de fick sopa ut resterna med en kvast.

Av denna historia kan vi lära,
att ens käresta helst bör vara smärt.
För annars kan det ju bära
åt fanders i en fjärt!