1
Fingrar


Jag broderar.
Mina lår mot varma trappavsatsen, gräset under bara fötterna. Vinden över mitt ansikte, och i luften en doft av tunna fågelspånet. Trädgården som är så grön. I mina händer nålen och tyget, som alltid, nålen och tyget. Ett fönster har öppnats bakom min rygg. Gardinen är vit och vidrör min hals, min axel.
Jag är tusen dagar och två läppar. Vit hatt, vit klänning, smaken av blomstjälksmjölk. Tavlans vita partier.
Och du. En rostig lyslykta. Klädd i blå kavaj, bruna ögon och en brosch. En färg, som är egen, som slår mot mina ytterdörrar. Du är någonting lent, som har blivit strävt, som har blivit lent.
Mitt broderi som blir rosor, många, och stora. Ingenting kan växa, eller omformas, eller repas upp. En tavla med behållet lugn, alltid med behållet lugn. Och så flickan, som är jag. Allt hon gör är att sitta här. Hon är inte som lågan eller tändstickan, utan som veken.


Det sägs att jag har talang, att den sitter i mina ögon och fingrar. Det där med att jag broderar inte i tunga klasar, utan som en flod, och att inga misstag görs.
Sådant sägs, medan fingrar stryker bort det toviga håret från mitt ansikte. För det mesta är det min mors fingrar. Min mor, med den smala midjan och lugna röst. Och sedan ansiktet bara som ett genomskinligt tyg. Hennes ord: lås. Utan nyckel, broderi 36.
Det är sådan hon var, eller, blev. Sådan, som om det fanns rep, och som om de band henne. Jag ville tro att hennes allmänna synstyrka var bättre än så, men att hon blundade. För sitt eget bästa. Att det var hon själv som band repen runt sin kropp om igen, knöt och knöt om, hårdare. Att hon självmant låste sin egen kropp för att skydda sig själv. Jag ville tro på det.
Och jag ville tro att jag var flickan som lekte med färgerna. Och riktningarna. Det är så mycket som har blivit, som blev till ett tjockt lager, som inte skulle. Mycket blev, och allting gick för fort.
Sedan min far. Han svalde och dog med ögonen öppna. Det blev allt oftare ju mer han inte, någonstans, inte alls. Han såg tiden som en linje som krympte mer och mer medan den strömmade framåt och in i honom. Händerna om gräsklipparen. Hans ord: bedövning, melering, psykos. Broderi 10.
Min farfar fruktade speglar. Det visste han inte om. Inte en dag utan bibeln i händerna, fingrarna över den tjocka, nötta ramen. Han kunde bara se åt ett enda håll, och det var uppåt. Han tuggade och tuggade och inga speglar fanns i hans rum. Han ord: igenvuxet, broderi 45.
Om min bror finns bara ett enda ord att säga: blod. Han finns i vartenda broderi, och ingen av dem.
Och jag, jag broderar. Jag broderar och jag gör det vackert. På den varma trappavsatsen vid det öppna fönstret med gardinen sitter jag och väntar på definitionerna av mig själv. Mitt ord, och i vilket broderi det kommer att berättas. Jag vet mycket om väntan. Det är någonting i blodet som gör det tungt. Jag har känt det i tusen år, och mellan mina läppar.









2
Stål


Minne/mor:

Jag är åtta år. Vi bor i ett glashus med tunna golv och krökta tak. Det finns många lampor och stolar, och bord. Det finns bara en dörr ut. Den är i trä och alltid låst.
Jag sitter i vardagsrummet där det finns många mattor. Det är dag, jag kan höra fåglarna utanför väggarna. Bredvid mig sitter mor. Hon har lockar och ett leende. Hon ser på mig, nästan hela tiden, och hon andas ofta.
”Var försiktig, men fokusera inte på tyget eller nålen eller tråden. Håll blicken på själva verket. Andas varannan minut.”
I huset hörs två andra. Medan ljudnivån på deras tunga röster vrids uppåt och uppåt skjuts pålen längre in mellan mina revben. Jag vill inte höra dem. Jag vill höra på mor, på mor, på mor.
”Vik dig utan att vika tyget. För in tråden i nålen, och nålen i tyget, men inte i dig.”
Mors röst är som en ton som är mjuk som är öppen. Hon har lockar och ett leende. Hon släpper mig inte med blicken, och hon andas ofta. Detta händer medan husets glasväggar slås sönder och börjar rinna. Inåt, och utåt.


Minne/far:

Jag är tio år. Det är natt, fåglarna är tysta. Jag saknar ljudet. Jag saknar dem och ljuset. Min säng är varm.
I rummet bakom väggen hör jag hur mor sover under tunga andetag. Jag kan föreställa mig hennes släta, lila ögonlock. Hennes andetag har blivit så mycket tyngre nu, tyngre och tyngre för varje natt. Jag vet att hon bär en annan människa i kroppen, en ny. Jag kan föreställa mig dess fingrar.
I rummet bakom väggen hörs från far ingenting. Antigen andas han inte, eller; han är inte i rummet. Jag vet vilken av dem som är sann. Från köket hörs en låg ton, och i mig, mellan det första och det andra revbenet uppifrån på höger sida finns en skev påle. När jag rör mig roterar den.
Pålen roterar snabbare om jag stiger upp, jag vet det, men det finns någonting i mina fötter. De stiger ut på det kalla golvet och tar med mig i mina varma armar. Jag vill vika mig dubbel men håller mig rak. Rak som en påle.
Mina steg låter nästan ingenting. Jag går förbi min mors dörr. Den är på glänt, hennes händer ligger stilla på magen.
Jag går förbi badrummet och stannar där väggen viker av. Vid köksbordet sitter far med händerna knäppta, han blundar, han är stilla. Pålen roterar och ramlar ner ett steg, jag skakar till. Ett ryckigt andetag slår ut ur min strupe. Han hör det inte. Han ber.
”Inte också denna gång, inte ännu en gång. Jag har varit dig god. Inte också denna gång. En pojke, en pojke, en pojke. Jag har varit dig god. Inte ännu en gång. En hel och ren. En pojke, en pojke, en pojke, en pojke. Stark och rak, och hel, och ren. En pojke, en pojke. Inte också denna gång. Jag har varit dig god.”
Jag är tio år, jag vet det, för jag har räknat bönerna. Jag började när jag var sex. Han önskar bara en enda sak, och det är varje år. I år tror jag att hans önskan blir, men inte för att han har varit någon god. Jag kan se det på mor. Hon bär hans önskan i sig, i kroppen, i magen.
Det enda jag önskar i år är att mina öron ska försvinna, falla ur mitt huvud, och krossas.



Minne/farfar:

Jag är tolv år. I fåtöljen där far brukar vara, sitter nu farfar. På hans urtvättade ansikte finns skarpa glasögon, i hans händer en mörk bibel. Hans ögon rör sig över sidorna, de vänds och vänds, är i ultrarapid. Det är någonting med hans hållning. Han ser stolt ut. Som om, men jag vet inte. Jo. Som om han är värd. Som om han är guld. Som om det vore fakta, att han, är guld.
Jag står en bit bort och ser på honom medan han läser. Jag försöker att se, för jag vet att sådant är viktigt att kunna, var i honom det sitter. Det som gör - eller får honom att tro att han är det - honom till guld. Det jag ser är ett träd med mörk bark som tror att det bär frukt.
Jag hämtar en tunn bok från mitt rum för att sätta mig på en stol invid fönstret där jag kan läsa och lyssna på fåglarna. På väg förbi honom tar han min arm med ena handen och håller kvar den. Jag vänder mig inte om, jag står rak, som en påle, och ser mot fönstret och stolen där jag vill sitta.
Sedan talar han till min rygg.
”Flicka, lilla flicka. Är det inte dags för dig att växa upp snart? Bli en kvinna.. Men du vet, du kommer aldrig att bli en riktig kvinna utan en man. Min flicka, vet du vad som händer med dem som stannar okompletta alltför länge?”
Min önskan har inte blivit, mina öron har stannat, och de hör. Men aldrig ska jag be om det, och bli en mörk ton och hårda händer.
Jag är inte rädd för helvetet.


När farfar senare gömmer en pistol under stentrappan i trädgården står jag i fönstret och ser på honom. Jag vet att han skulle kunna använda den – jag kan se det på hans händer. Mellan hans fingrar ser den nästan liten ut, som om det vore en tidigare kroppsdel av honom som lossnat.


Nova/obsolet:

Det finns en vän. Hennes lockar är röda och hennes klänning blå. Ögonen är ljusa, som huden. Hon är slät och hård och stilla. Hon är min docka.
Jag brukar kalla henne Död och Porslin och Spegelöga, men hon heter Nova. Intill mig på stentrappan i trädgården sitter hon och tittar utan blick. När en grå spindel kryper tvärs över hennes vita ansikte rör hon sig inte. Hon är en docka av död och porslin. Min Spegelöga. Om hon hade ett hjärta skulle det vara av stål.















3
Brus


Utan moder, utan fader, utan farfader, utan broder, men det finns en vän, ett hon som är ett allt som har röda lockar.


”Hur kan jag vidröra dig, utan att beröra dig?” viskar jag till Nova, vi sitter på stentrappan i trädgården, det är i ironi; jag spottar ner i gröna gräset. Ingen vind idag, svarar hon inte. Bara solen.
Vi är dockor båda två där vi sitter, båda bleka och släta och döda i blick. Idag gör jag ett broderi om oss, eller i alla fall om henne, min Spegelöga. Den ska heta ”124”. Och idag har jag hatten av, som Nova. Solen ska lysa och bleka mitt mörknade hår och min panna.
Vik dig, utan att vika tyget. För in tråden i nålen, och nålen i tyget, men aldrig i dig. Undertexten lyder: Var rädd om ditt hjärta och din hud, ditt ansikte, mitt barn, min flicka.
Någonting har förts in i min mage, och det heter plötsligt. Hon står invid grinden med händerna om en av de vita plankorna i staketet. Hon ser ut som en flackande pyrola, är som ett du. Inte klädd i blå skjorta eller bruna ögon eller brosch, men ändå, ett du. På hennes hud finns flera tysta städ, jag räknar dem om och om.
Broderiet faller vid fötter, Nova faller också; välter ner med det hårda huvudet mot stenen. Jag ser på flickan som ser ut som ett du, eller som kunde vara det, eller som är, mycket. Där hon står står hon, inte fallet, hon står. Jag står fallet, som en ek. Det är i alla fall vad jag tror.
Svarta, hennes ögon, och raka håret nästan vitt. I blekgrå kjol och smala armar. Hon lyser som ett kors som vält.
Ingen vind idag, bara solen. Fåglarna är som skjutna och döda, de är så tysta, eller jag kan inte höra dem, och fågelspånet har aldrig doftat så här klart. Jag är någon som inte kan minnas mina händer, var de sitter, hur man kan få dem att röra sig, strama händer.
Var försiktig men fokusera inte på tyget eller nålen eller tråden. Håll blicken på broderiet. Andas varannan minut.
När min kropp börjar brusa är allt jag kan minnas skuldror, och det, är allt, som jag minns.


”Gud har dött på din tunga” sa den förste som kysste mig. Jag minns speglar, och hans händer. Han betydde saker som sprickor, och lugn, och hans namn stod rosenrött över bröstkorgen. Han var en pojke, och jag kunde ha varit någon annan.
Den svartögda flickan står vid min grind. Hon ser på mig, jag kan se det, för jag ser på henne. Vi ser och ser och ser, och jag tror inte att hon är en sådan som kan böjas. Hon är inte av stål, men hon kan inte böjas. Efter minuter vill jag ställa mig upp. Jag gör det. Sedan går jag till grinden, där hon står, inte fallet, hon står, och mitt hår välter över i ansiktet.
Jag öppnar den stilla, vill vara den mjuka tystnad. Hon har släppt taget om den vita plankan, står nu med armarna hängande, blanka. Vid öppen grind stiger hon in, och hon stänger den bakom sig.
”Ingen vind idag” säger hon, jag ser, och tänker; först på de gröna mörka träden och sedan hennes ögonbryn, krökningen, och att det finns bekymmer där. Jag skakar mitt svällande svalnande huvud. Tänker på blommor, de som är vita och de som är röda. Tänker på mjölken från stjälkarna och de vita partierna.
Jag är inte en röst. Jag är en kropp. Broderad så, så vit.
Sedan: jag fattar ett andetag och ett beslut. Tar ett steg närmare flickan, står med lama armar invid hennes ansikte. Hon andas jämnt och ögonen rör sig stilla. Jag tar tag om hennes vänstra arm med min högra, hennes handled är smal, jag placerar hennes tunna hand på min vita skuldra. Fingrarna är svala och bränner. Blodet är en tydlig ström utan utväg. Med min vänstra hand drar jag fingrarnas naglar mot den klara huden på mitt vänstra lår, hårt, för att öppna. När jag rycker till pressar hon sin hand hårdare mot skuldran. Små hål finns på min hud, små stickor röda, färgar svagt den vita klänningen. Hon ser mig fortfarande; tar sin andra arm och lägger handen mot min vänstra skuldra.
”Du har en fin docka” säger hon, jag är i töcken. Vill inte vara ett då, vill vara ett nu, ett nu, ett nu.
Jag lutar mig sedan mot hennes öra.
”Bara solen” viskar jag.


Vi är en vacker tavla. Jag kan inte utbytas, eller brytas, inte nu, som en vit, och jag vill säga det till dig. Du är som kol, vill jag säga, och berätta om alla korsen.
Om jag är ett broderi är du en sömnad. Jag har aldrig varit en berättare, utan en visare, som alltid står på kvart i fast hon vill vara prick, mitt i. En sömnad kan bli vad som helst, aldrig bunden under smaken av ett rutmönster.
När jag backar släpper hon mig. Hon lägger en hand på mitt ansikte och jag ser på hennes ögon genom springan mellan hennes fingrar. Med båda händerna lyfter jag hennes hand bort.
”Vänta” säger jag, jag vänder. Går ifrån henne, den svarta flickan; hon som är ett du.
Det är när jag nästan är framme vid stentrappan som fåglarna börjar vräka sina skrik igen, över oss och mig som spöregn.






























4
Enkelspår


Guden/1:

När jag var fem var jag en tecknande flicka med lugna ögon. Ritade, all den tiden jag hade, ljust och spretigt. Väggarna i mitt rum var fulla av papper, mina teckningar. Jag gav dem aldrig till någon annan. Jag tog fram ett papper, ritade, log, och blåste på det. Sedan tog jag det i mina händer och hängde upp den på väggen.
Mitt rum var högt till tak. Det fanns alltid tom yta. Tapeten var gul med ljusbrunt mönster. Jag tyckte inte om det. Jag tyckte inte om kalla väggar. Jag ville fylla ut de tomma ytorna.
Mor var inte en av frågor. Hon kom in i mitt rum och tittade. Jag var fem då, snart sex, men jag kunde se den lilla vidgningen av hennes ögon när hon tittade. Hon tyckte om dem.
Det kom en dag då jag upptäckte att handlingen att ge en gåva hade ett värde. Det var när min far gav min mor ett halsband. Upptäckten kom av ett leende. Leendet tillhörde min mor. Det var brett, men i hennes ansikte fanns skuggor. De var ringar eller rann nerför, från pannan.
Jag var sex år den dagen jag förstod att riktiga leenden inte sitter i munnen. Samma dag bestämde jag mig för att få min mor att le på det sätt som min far inte kunde. Jag ville få bort skuggorna.
På kvällen tog jag fram ett nytt, vitt papper och ritade med beige, röd, blå och grön krita. Under natten låg den gömd i en trälåda. På morgonen tog jag fram teckningen, såg på den, log och blåste tunt. Sedan gick jag till mor där hon stod vid fönstret, det fönster som jag senare skulle komma att ofta sitta invid. Framför henne höll jag upp pappret så högt jag kunde.
”Mor. Titta.”
Hon verkade inte notera min plötsligt närvaro; såg bara ner på mitt papper med en mjuk rörelse i nacken. Ögonen strök över pappret i sju sekunder. Sedan såg hon på mig.
”Vad fin. Vad är det för något?”
Sådana frågor tyckte jag om, jag var bra på att svara frågor, blev ljus och öppen och klar. Jag log mot mor, som om jag var värd. Inte guld kanske, men värd.
”Jag har ritat gud inuti en fjäril.”
Då log hon. Men det var inte det leende jag ville ha. Det var ljust, men skymt, var bara minsta delen av sin sanning. I hennes ansikte cirkulerade skuggringar.



Guden/2:

När jag var sju hade jag upptäckt att samtal om guden alltid gjorde mor både ljus och sorgsen. Jag ville prata med henne om gud. Jag var en sjuårig flicka i vita armar som undrade, stort och mycket. Mamma var smal midja och sin lugna röst, men ansiktet bara ett genomskinligt tyg. Jag ville veta.
Jag väntade tills det kom en dag då hon satt på stolen vid fönstret. Det var höst, fönstret vidöppet, men inga fåglars sång. Bara droppar; svartregn och gråvind.
Jag gick fram till fönstret och stod vid hennes sida, såg ut genom det och väntade tills hon noterade att jag var där. Hon tittade på mig, tog sedan mitt ansikte mellan sina händer och drog mig in mot sin kropp. Jag andades och lyssnade på regnet.
Efter några minuter lutade jag mig ur hennes grepp och såg på hennes ansikte. Det var mjukt och ljust, som blommor. Men låga skuggorna stod där alltid. Jag undrade hur länge hon hade haft dem, undrade stort och mycket.
”Mor, varför pratar aldrig gud? Han har aldrig sagt någonting alls till mig.”
Några år senare skulle jag förstå att broderiet var hennes svar på mina frågor.


Guden/3:

Jag vet hur gud smakar. Mellan gröna träd och vita skynken har jag smakat. Jag har hud och ett hjärta. Jag har rört, och känt. Grå spindlar och äppelkärnor. Fjärilar ur händerna, mjuka som skuldror.
Gud är ingen person. Gud är förstapersonen, i denna stilla tavla. På min tunna tunga ligger saliven, som är min, bara min, och smaken. Det är bara, bara jag här.
Gud är ingen person. Gud är den fasta punkten i mitten av mina cirklar.
Guden är jag.


Nova/dekadent:

”Mitt senaste broderi går i beige” säger jag till Nova. ”Det handlar om en fjäril.”
I hennes röda lockar kan man bygga sig ett bo.
”Fly” säger jag sedan. ”Du är ett flygfä, Spegelöga, du kan också bli fågelspån.”
Sedan tar jag hennes dockkropp mellan mina vassa händer och kastar den genom, uppåt, bortåt och genom. Hon landar, men jag tittar inte.
På min vänstra handled står det ”Engångsväsen”, och jag kramar synålen hårt.





























5
Cerebral


I mina öron alltid sången om bortom och utöver, fjärilarna. Ständigt lågorna mot mina ben, och hur jag somnar, med pistolen-


Mina fötter brinner bara mot gräset av tusen de steg mot trappan. Jag skenar nästan, välter nästan, faller nästan, och bakom mig står flickan med de svarta ögonen och svajar rak i vinden. Jag vet mycket om hur man väntar. Vet att väntan är en vätska i blodet som gör det tungt.
Framme vid stentrappan viker sig min kropp över de varma stegen. Min kropp är en ögla att trä över och fånga in; min kropp är ett brus och mina händer nålar.
Jag lägger mig med heta kinden mot gröngräset. Under trappan ligger pistolen och låter som en dödstystnad. Jag tar den. När jag vänder tillbaka är jag ett skott. Träffar gröna trädgården i hjärtat.
Pistolen är tung att ha i hand; sval att ha mot hud. Jag håller den i mitt starkaste grepp medan jag lägger mig ner över platta jord och mjuka gräs. Jag är raklång och ovikbar. Luften rullar längs mina armar och ner i mina lungor.
Sedan rör sig flickan. Som en flackande feston viker hon sig ner bredvid mig på marken. Vid hennes huvud finns mina fötter; vid mina fötter hennes huvud. Vi ligger finger-mot-finger medan fåglarna skriker och kropparna brusar och handen håller i en pistol.
”Vi kommer att bli isärsydda” säger hon och jag föreställer mig henne med händerna fulla av glasbitarna från min familjs smälta hus, de sprängda väggarna. Vi kommer att bli isärsydda för att hon är en obestämd sömnad och jag är ett fast broderi.
”Hör du hur vi brusar?” säger jag, jag försöker höra våra hjärtan underifrån. ”Pistolen är så kall, så kall.”
Det är stilla, allt är still. Flickan tittar inte på mig, men hon lutar sig fram mot min kind, och sedan mitt öra. Hon håller sina läppar där, kvar ett tag. Utan ord drar hon kroppen tillbaka mot marken. Så lyfter hon ena armen, det är stilla – allt är still; men det går fort, och hon greppar min ena hand, den med pistolen. Jag ger henne en blick som är av sju komma åtta sekunder. ”Hjälp mig” säger den.
Sedan lirkar hon upp mina fingrar med hennes. Tar pistolen ur mitt grepp; och jag är inte av protester.
Hon ser svag ut, den mjuka flickan av kol. Jag vill att hon ska gå igenom mina tyger som en vätska, vara en dimma. Jag vill ha henne fast mot min hudyta.
Hon tar pistolen, först med en hand, sedan med två stadiga. Hon är försiktig i sina röda rörelser. Hon är försiktig när hon särar på mina läppar med två av sina fingrar och placerar pistolen i min mun. Jag blundar.
Det är så mycket som har blivit, som blev till ett tjockt lager, sådant som inte skulle. Min familj en fyrkant som skulle varit rundad.
Jag vet vad som borde ha blivit. Jag har vetat länge, mycket och stort. Under lila ögonlock är färgerna klara som stjärnor.
Min mor skulle ha varit som många vita skynken. Min far de armarna jag saknade, de jag längtade, länge. Min farfar som den röda tråden genom mig; den klara röda tråden med jämn början och slut – utan det fransiga och avklippta. Och min bror, min ofödde Rosenbroder av mors strömmande blod; han skulle ha varit den där nyansen, den som jag letade, som skulle ingå i mitt enda fulländade broderi.
Jag skulle ha blivit rosor. I dess plats blev jag istället någonting med avsikt att efterlikna. Ett rosenbroderi.


Jag broderar. Mina lår mor varma trappavsatsen, gräset under bara fötterna. Vinden över mitt ansikte, och i luften en doft av det klara fågelspånet.
Jag är tusen dagar och två läppar. Vit klänning, vit hatt, smaken av blomstjälksmjölk. Jag är tavlans vita partier.
Jag broderar tyget medan min familj broderar mig. Vi blev inte som vi skulle och nu är vi bortblåsta. Det som finns kvar av oss sitter i en kombination av nål, tråd och tyg. Jag är inga rosor.
I min mun finns en pistol. Jag är en docka, ett flygfä, jag kan också bli fågelspån. Det är fåglarna jag kommer att sakna.
Den dagen då den förste att kyssa mig kysste mig, hade gud redan dött på min tunga. Redan då, redan död. Jag smakar som den guden det berättas om i farfars nötta bok, den gudens död. Det är inte den guden jag är. Jag är min.
Med all den sången, i mitt huvud och fåglarna, med all den elden, i kroppen, huden, med alla de fjärilar, alla skynken, alla tunna människor, deras ansikten, med allt de vita. Med det har jag flutit ytor, som om jag levt. Det har jag inte. Jag är någon som har sovit som vill vakna. Det är min dockkropp jag vill kasta genom, utan mål, bara min egen.
Medan jag tar ett fast grepp om den svartögda flickans hand lyssnar jag på fåglarna; lyssnar på dem medan färgerna slukar varandra och smälter det brinnande och bortvända som är min cerebral. Jag håller flickan med de svarta ögonen i handen fast jag vet att hon är vinden, eller en fjäril, eller ett vingslag. Hon som är det enda som blev som det skulle; hon som är ett du. Hon är tagen från en annan tavla. Och hennes hand är så kall, så kall.
Den enda bönen jag någonsin kommer att utföra, är den nu, till mig själv: Engångsväsen, inuti, putta undan min glödda gloria. Vält mig till det underjordskors jag är, ta ur mig ur mig, och fram. Släng mig till vingar, som fjärilar, och låt mig känna skuldrorna. Amen.
Jag somnar med pistolen genom min hals.