Kolsvarta månader

som blev till år

år av ångest, tårar, förtvivlan -

barndomsminnen

kom ikapp

blandades med nuet

där vårdarrollen

följt mig genom åren


handlingsförlamad

okoncentrerad

paniken på lur för jämnan


*

hur var det nu man gjorde

när man kokar the´

och hur ska jag

orka tvätta håret

fixar inte

att knäppa på TV:n

*

har ingen aptit

maten smakar ingenting -

svimmar på grund av

att jag inte kan tackla

panikångesten

och för att de ångestfyllda

nätterna

inte ger mig någon sömn

*

dag som natt

ligger jag gråtande

i fosterställning -

gråter mig igenom veckor

månader och år

*

familjen, vännerna

alla mina hobbies

min okuvliga glädje

och aptit på livet -

inget betyder nånting längre

det svarta hålet

har mig

i ett järngrepp



Jag orkar inte leva

men vill inte

heller dö -

jag bara existerar

men jag

vet inte hur man gör


när man lever -



och mitt i min

förtvivlans förtvivlan

frågar jag mig



varför...?