Ett tomt ark.
Repriser av repriser på tv. Vinden kall och nattluften ogästvänlig.
Men sedan jag, vilse. Inga motiv, och alltför trött för att tänka eller handla förnuftigt.
En vänsterhand som spyr blyerts över ett papper.
Ett skratt till reprisen på tv.

En krampad hand efter ett telefonsamtal på 46 minuter, vars enda utdelning var en käftsmäll från västkusten. Jag väntar.

Och så ut i nattluften, den ogästvänliga. Om man ändå hade en cancerpinne, men jag har slutat. Ett försök att förlänga livet, så att man kan fylla det med fler kval och andra laster.

Tar en snus istället och konstaterar att, fan, jag vill inte vara här. Jag vill inte se repriser av repriser, jag vill leva. Jag vill ligga i nattluften, den ogästvänliga, hålla en hand och viska tyst om hur små vi är under stjärnorna. Jag vill vakna med huvudvärk på daggvått gräs med vetskapen av att jag gjorde något, jag bytte rutin och säkerhet mot något annat. Vad det än må vara.

Jag vill ligga kär och genomfrusen och uppleva stunder som jag bara nuddad vid tidigare. Jag vill vara fri och kvitt alla kedjor, jag vill vara mig själv med någon annan i ögonblick för fina för att besudlas av kyssar.

Jag vill. Vad som helst, men inte med vem som helst. När som helst, men inga repriser av repriser. Jag vill tänja gränser, bryta mot regler. Jag vill känna romantiken som inte finns att nå i dagsljus. Jag vill göra mig sårbar och ligga tyst under stjärnorna.
Jag vill härifrån. Jag vill upptäcka, utforska. Genomlida, eftersträva, nudda vid.
Något annat, men inte repriser av repriser när nattluften är så nära, men ändå så långt bort.