Där satt jag. En småväxt, långhårig femtonåring, ensam på en grönmålad träbänk på tågstationen i Stockholm. Jag hade redan bestämt mig, och jag visste att ingen och ingenting i hela vår klimathotade värld skulle kunna ändra på mitt beslut. I mitt huvud ekade dom där orden gång på gång, och dom kändes bara hårdare och mer orättvisa för varje gång dom spelades upp. ”Han är död” mammas blanka ögon. Skriket, som lämnade mina läppar utan att jag själv kunde kontrollera det. Allt svart på begravningen. Tårar. Kistan där framme. Tillbaka till skolan. Allas blickar. Allt kände så overkligt när det spelades upp i slow motion framför mina ögon, och jag hatade att jag ännu en gång påmindes om det som mitt hjärta vägrade acceptera, även fast det var totalt, smärtsam sanning. Min lillebror var död.

En man i ungefär samma ålder som min pappa kom fram till bänken jag satt på, och jag såg upp från mina nyinköpta converse.

”Är det ledigt här?” Frågade han med en vänlig blick mot platsen bredvid mig. Egentligen ville jag säga nej, för man visste ju aldrig vad det var för typ, men något, kanske hans mörkbruna charmiga ögon, fick mig att nicka frånvarande.

”Ska du till Knivsta?” Frågade den okända mannen, antagligen bara för att inleda ett artigt samtal. Jag ruskade lite på huvudet och slog envist ner blicken i marken igen. Han kunde ju inte veta, denna okända människa, att min resa troligtvis skulle bli mycket längre än tågrälsen gick.

”Jag ska dit. På min frus begravning” hans röst höll anmärkningsvärt stadig, och jag såg häpet upp i hans tankfulla ansikte. Han var alltså där, i samma hemska grop som jag hamnat i för exakt tre veckor sedan. Sorg. Den där svarta klumpen i magen som pulserade, gjorde ont, den klump som hindrade mig från att kunna dra dom ljusrosa läpparna till ett äkta leende.

”Vad dog hon av?” Frågade jag med en tydlig ömhet i rösten. Om jag inte hade varit jag och inte varit med om den hemska tragedi det innebär att tvingas släppa greppet om en bit av sitt eget hjärta, så hade jag vänt bort blicken och undrat varför i hela friden han berättade det här för mig, men nu visste jag ju. Jag kände ju så väl igen den där okontrollerbara lusten att berätta, att skrika ut åt hela världen att döden är mycket närmare än man någonsin kan tro, och att man måste älska och leva så länge man kan, för plötsligt, precis vilken dag som helst, så kan alltihop, hela din värld rasa sönder, och livet ta slut. Antingen för dig eller från någon du håller kär. Jag blev så arg varje gång jag såg någon slösa bort sin tid och sitt liv på onödiga bråk och egoism, och de verkade tro att livet var en lek och att man kunde behandla sina nära och kära hur som helst, och räta till allting någon annan gång.

När som helst kunde det vara för sent.


Allt det här hann jag tänka medan den okända mannen svalde och såg in i mina ögon med en glansig blick.

”En hjärtattack” sa han lågt. ”Men det var kanske det bästa för henne, hon var mycket sjuk på slutet” det såg ut som om han tittade på något långt borta.

”Vet du, ibland tror jag att vissa människor passerar genom ens liv för att ge en någonting, och när man tagit emot deras gåva så lämnar dom en. Det gör ont ändå, men det gör det lättare att orka gåvidare. Hon gav mig mycket, min Karin” han tystnade och sjönk in i någon slags egen värld medan jag funderade på vad min lillebror gett mig under dom två år hans hjärta hade orkat slå. Jag hade fått ömsesidig kärlek, och han hade lärt mig att livet är fantastiskt, om man bara ser det fina och fascinerande i allt. Även fast jag visste att sorgen inte skulle försvinna, så lindrade mannens tanke sorgen en smula.

Plötsligt ryckte han till, precis som om han slumrat till, och antog en smått stressad min.

”Oj, här sitter jag och drömmer, mitt tåg går vilken minut som helst!” han reste sig upp och greppade tag i sin mörkröda resväska.

”Ha det bra, tjejen!” Sa han och höjde handen till en vinkning. Jag log och vinkade tillbaka. Precis som han hade sagt, så hade han också kommit in i mitt liv för en stund, gett mej en ny tanke och sedan lämnat mig för att förvalta hans gåva precis som jag ville. Han hade berört mig. Starkt. Men han kunde inte ändra på mitt beslut, det kunde ingen. Jag såg mot klockan. Fyra minuter kvar tills tåget från Märsta skulle komma rullande, och det betydde fyra minuter kvar av mitt liv. Jag gick en bit bort efter perrongen. Ingen skulle hinna hindra mig, så fort jag såg som röda lamporna på tåget komma rusande framåt, så skulle jag ta det sista steget mot kanten, och sedan hoppa. Ner på spåret. En säker, enkel och snabb död.



Det kändes verkligen som det enda alternativet. Det gjorde för ont att älska, när man visste att den man lämnat en bit av sitt hjärta till när som helst bara kunde försvinna. Och vad var ett liv utan kärlek? Ingenting. Dessutom spelade det ju ingen roll, mamma och pappa hade totalt kopplats bort och slutat bry sig om mig, se mig, när våran ängel lämnat jorden. Det verkade som om jag inte fanns i deras ögon, så det skulle inte spela någon roll för dem. Sen kanske, sen när en man i mörkblå polisuniform skulle knacka på deras dörr och meddela att deras dotter hade hoppat framför tåget från Märsta, så skulle dom kanske ångra att dom inte brytt sig om det enda barn dom hade kvar, ångra att dom inte hört hur jag gråtit mig till sömns varje kväll eller sett hur ledsen jag varit. Men då skulle det vara för sent. Då skulle jag redan ha hoppat.



Det här var den enda lösningen på allt, det gjorde för ont att leva, jag orkade verkligen inte. Jag tog ett djupt andetag, vände blicken mot dom två röda prickarna som kom närmare och närmade. Tåget. Jag andades sakta, kände mig säker, ett hopp, ett enda hopp, och sedan var allt över. Ställde mig alldeles på kanten, såg på tåget, slöt ögonen och drog sakta in luft genom näsborrarna. Jag spände hela kroppen, räknade neråt från tre.

”Hejdå världen” mumlade jag. Och hoppade.



Plötsligt kände jag hur något drog mig bakåt, precis när jag stampat ifrån mot asfalten så tog något tag i mina axlar och jag flög bakåt, ner mot någons varma famn. Någon kramde mig, och det tog några sekunder innan jag förstod vad som hänt.

”Älskade, underbara Alice” rösten kände jag igen direkt. Mamma.

I flera minuter stod vi där, mot och dotter i varandras armar, medan människorna runt omkring oss klev av eller på tåget som nästan blivit min biljett till döden.

”Alice, gumman” mammas tårar fuktade mitt blonda hår.

”Tänkte du verkligen…?” Mumlade hon och flätade in sina fingrar i mina. Hulkande viskade jag allt för mamma, om hur jobbigt allt var, att dom inte brydde sej om mig, att jag inte orkade leva utan lillebror. Hon smekte mig sakta över håret.

”Älskade Alice…” sa mamma igen.

”Jag och pappa… Vi älskar dig båda två, och jag vågar inte ens tänka på vad som kunde ha hänt om jag inte fått syn på dig på väg från jobbet, åh Alice, det hade jag inte klarat” och just i den stunden, precis just då förstod jag att jag var älskad, och att jag älskade mamma och pappa också. Sorgen är tung, men ett bevis på kärlek.
”Vi kan orka bära det, men bara om vi bär det tillsammans” mamma kramade mig och jag insåg att livet var mitt, och jag skulle leva det.