Drar de djupblåa skoskydden över mina billiga gympaskor. Öppnar dörren in till patologen och rundar hörnet, hänger på mig en vit labbrock och knäpper varsamt knapp för knapp. Fem meter korridor och en dörr senare står jag inför utmaningen. Utan ett ljud drar jag på mig vinylhandskarna innan jag påbörjar min upptäcksfärd.
Stor nog att fylla mina kupade händer ligger du där, orörlig och kall. Naken och ensam, helt ryckt ur din naturliga miljö. Jag spolar lugnt av dig allt blod och förbryllas återigen över din orörlighet, utan slag och funktion. Lyfter kniven och snittar upp dig, kammare för kammare tills jag finner vad jag sökt. Det är som de beskrev under antiken, det är här kärlekens musik tonsätts. Mellan klaffen och väggen sträcker sig de smala senstängarna som på en lyra. Rummet, tyst för en utomstående, fylls med toner när jag vidrör sträng för sträng.
De säger att kärleken inte sitter i hjärtat utan i hjärnan. Men varje gång jag står här är jag lika övertygad, för när jag värmer dig i mina händer och slår ton med min fingerspets vet jag att detta är din sista chans att uttrycka dig. Och att vara den som hör ditt slutgiltiga stycke, ditt eget rekviem, berör på ett plan dit nervsystemet aldrig når.