Korridorerna är målade i pedagogiska pastellfärger och från taket lyser artificiellt lysrörsljus. Väggarna är kantade med hänglåsskåp. Jag går sakta framåt. Ingen människa syns till, men det är inte så konstigt. Klockan är kvart över åtta och lektionerna har redan börjat. Jag borde skynda mig, men sömnighet sitter fortfarande kvar i kroppen och hjärnan är grusig. Armarna håller tungt i biologiboken som väger tegelsten.
Jag går genom en dörr, in i en sidkorridor. Mindre, trängre. Takljuset blinkar trasigt och jag försöker hitta takten. Mörker, ljus, ljus, mörker, ljus, och allt ser sjukligt blekt ut. Papperskorg spyr äppelskruttar och IG-prov. Blicken söker frihet, men här finns inga fönster.
Går vidare. Klockan ticktackar visarlöst och jag borde skynda. Skynda innan jag drunknar i kunskapstörst. Men vad är kunskap? Och var finns den? Här?
Stegen ekar som i en stor sal, medan väggarna sluts omkring mig. Framåt framåt. Alla ska framåt. Ingen tillåts stanna, vända om.
Om Lisa har fem äpplen, varför är då Markus arbetslös?
Klockan avslöjar oursäktlig försening och jag sjunker ner längs väggen. Golvsmutsen kryper in och elementen står på minus. Detta är inte slutet, för klockan fyra ska vi alla gå hem. Men nu väger måstena ton och under deras tyngd knäcks min rygg. Från taket droppar gammalt snus och bakom mig trängs tuggummin och fula ord. Luften är torr och andetagen kommer slumpvis, när de får plats.
I mina ögonfransar hänger bowlingklot och jag orkar inte hålla emot. Hakan slår hål i bröstet och ut kommer en ström av suckande toner. Sinnet står på stand by. I örat viskar fågeln: Gränsen mellan geni och meningslös är anorektiker.
Vart bor slumpen?