Kraften genom att vilja utforska sina nya celler…

Närvaro:
Jag krossas. Jag vänds ut och in, bryts vid handlederna. Sover här, raklång i linjer som inte är mina.
Jag har utforskat den platsen där jag är, sanden och havet och himlen, och den platsen är kallad ’borta’. Träden här är svarta. Glödröda löv och neonljus rasar över min hud. Sanden är mjuk, är sådan som sprakar mot mina tår. Jag är lugn, ett lugn, det finns lugn i mig; jag är stilla och balans och blod-
Jag krossas. Vänds ut och in, bryts vid handlederna. Jag är här, ett försök att stanna i cirkeln av nervnärvaro, men jag sover i linjer som inte tillhör mig.

Havet, det som aldrig sover och aldrig är vaket, eller alltid sover och alltid är vaket, havet. Så hårdmjuk vid mig, min vän.
”I den här världen finns det två människor som har uppfostrat mig. Två människor, med mitt efternamn, vi tre under samma tak. En familj.”
Mina fingrar över den svala ytan av djupt vatten, lättar.
”Jag växte upp i ett hus av glas och silvergolv. Jag växte upp i ett hus där… det fanns en moderfigur och en faderfigur. Den enda av oss som inte bar en mask, var jag.”
En oväntad fnysning över mina läppar.
”Mina andetag sitter fortfarande kvar i deras väggar.”
Det är så tyst här, som om jag vore döv, ljudet når inte fram till mina öron. Var är fåglarna? De kommer kanske aldrig hit. De sover.
”Efter femton år kom den tid då de skulle ta av sina masker. Femton år är en lång tid… femton år är en uppväxt. Min uppväxt. Masker kan skada ett barn, en man. Allt det giftgröna har följt mig sen dess.”
Små vågor rör mina tår, jag har lust att spotta, ge det gröna till någon annan, men… ”Faderfiguren var den att visa mig makten av tonen. Gav mig en gitarr och en styrka. Rösten skapade jag för mig själv. Jag var tolv år då. Han gömde masken bra, det var kragen, kanske, eller hans hjärta.”
Jag skrattar, känner jag. Dovt i min bröstkorg.
”Vem hade jag varit utan lögner?”

Havet kan inte svara; havet kan lyssna, och det är allt. Jag befinner mig i min egen närvaro, kallad ’borta’, så ja, mitt hav kan lyssna.
”Dagen då jag började skolan var den dag då jag började rosta. Gråbrun utbildning blev en infektion i min kropp. Skolan är en byggnad där det finns äldre människor, de som är över en, de som ler. En skola kan inte lära mig vem jag är, eller borde bli. Man kan tappa bort sig i sina egna skor bland tavelkritor och rangordningar. Skolan är det som är motsatsen till allt som är jag. Kan inte sippra in i min kropp och få mig att tappa mig själv i skolkorridorsgolvet. Jag vet vad jag är. Jag är vatten och ord och mörker och sol. Mina vägar för mig, tack.”
Det är så mycket natt här, nu, natten har lagt sig på vattenytan och sjunkit ner. En måne, blank.
”Att växa upp är ingen nervblodpunkt, sådant sköter kroppen själv. Sinnet dras med.”
En doft. Mint, kottar, glöd, löv.
”Jag växte aldrig upp. Jag växte i mina skor.”
Tystnad, vågor, tystnad.
”Kan man följa dem utan att bli skev? Kan de där linjerna verkligen göra någon till viljes?” Tystnad, vågor, tystnad.
”Egna linjer ligger framför mig. Jag tror inte att jag kan följa deras. Är det de tydliga linjerna man ska följa? Jag frågar dig, min vän.”
Havet svarar inte.

Ögonen; fulla av det självlysande, håret; det långa, krusade, svarta. I ådrorna en längtan om hem.
Jag vrider min blick; längre ner på stranden sitter en liten flicka. I min första blick ser hon ut som ljust hår, tunn kropp och många frågor.
Jag reser mig och går fram till henne, sätter mig vid henne. Hon sitter med blicken i havet. I min andra blick, den som är närmare, ser hon ut som sand och sprickor. En gul klänning på kroppen.
Jag sitter tyst vid henne ett tag, vet om att hon vet om, låter bli att titta. Hon noterar inga ankomster, avger inga rörelser. Allt är tystnad, vågor, tystnad.
”Havet, ett logi, det dansar mellan mina tår.”
Hennes röst är klart glas i darrning.
”När jag känner att jag inte kan förflytta mig framåt, då bär det mig som en fader.”
Fortfarande blicken i havet, det kluckar, jag tror det lyssnar. Hon pratar som en ritual. Jag räknar sandkorn under tystnaden, hinner till 102.
”Hon stod så nära mitt ansikte.”
Plötsligt darrar hon, låser fast armarna runt den skakande kroppen. Sedan vänder hon huvudet och tittar på mig. ”Är det meningen att man ska följa de vita linjerna, alltid, bara gå?”
Hon säger det snabbt, som inövat, vänder huvudet mot vattnet igen. Rösten darrar också, men är klar, hörs som en signal över havet. Det här är en viktig fråga. Jag tittar på henne, det är tredje blicken; fortfarande sand och sprickor. Fel ord kan sippra in i hennes sprickor och vidga dem. Rätt ord kan… Hon släpper taget om sin kropp och håller fram sida armar utan att titta på varken dem eller mig. Jag tittar på dem. De är av tunn hud, en aning rosa, de är uppfläkta.
”Jag tar smällarna” säger hon. ”Jag tar alltid smällarna.”

Jag lutar mig fram, dricker av vattnet. Hon ser inte förvånad ut, i alla fall inte i profil, mest bara trött.
”Det finns fler sätt att andas” säger jag, det är det första jag säger. Hon drar en liten hand genom ljushåret, drar in lite hackig luft genom näsan. Sedan; böjer sig försiktigt fram och dricker. Under hennes fyra djupa klunkar tänker jag på att det är hennes hår som är som sanden, det är samma färg, långt och mjukt och sprakande. När jag rör det reagerar hon inte; lutar sig bara ner i sanden och tittar upp mot det svarta.
”Om jag bara kunde lysa” säger hon. Jag begrundar mina åsikter om hennes närvaro. Kommer fram till att hon är svag för att hon har trampat sönder varenda fiende hon har i kroppen, och att hon är stark för att hon bara är sådan.
”Jag äger en gitarr och en röst” säger jag. Jag tittar inte på henne, men jag tror att hon nickar. ”Jag är kluven. Jag har krossats, vänts ut och in, brutits av vid handlederna. Jag känner till de vita linjerna. Deras vita linjer. Nu… är gitarren, rösten, tonen. Allt jag har kvar.”
Vattnet har tystnat, det lyssnar på oss.
”Linjerna tillhör dem, inte oss. Man ska inte bära ett copaansikte, tro mig. Man behöver bara sitt eget.” Att hon nickar är uppenbart, nu. Jag känner att jag ler. Sedan sjunger jag.
”Med många mil att färdas / på den cerebrala motorvägen / som leder våra hjärtan / till det imperium där allt uppenbaras.
Vi släpar våra knän / genom dessa mörkerländer / och vi skadar oss själva / för att kunna känna någonting.
I mecka av oss / lyser vi alla / för alltid.
Med ögonen täckta av spindelnät / och närgångenhet med valparna / verkar du ha glömt / och nu sover du ensam med råttorna.
Jag höll dig så varm / likt en fader / en del av mig i en del av dig förstörd / jag stötte bort dig som en cancer.
I mecka av oss / lyser vi alla / för alltid.
Det är så enkelt / hur du gör min kärna fullständig / så kraftfull i dina ögon / att kunna bränna berg / att kunna bränna himlar.
Vi har brutit våra armar och strupar / för våra porträtt / demoner eller inte / det gör ingen skillnad för mig / jag har tröttnat på att skrika.
I mecka av oss / lyser vi alla / för alltid.”
Hon tittar på mig, denna spruckna flicka. I nionde blicken; håret som sand, ögonen som havet. Hon vet om att hon lyser.
”Att förlägga sin bevågenhet, bara för att jaga sitt copaansikte.” Hon skrattar, hon ler, jag ler, vi skrattar, ler och skrattar och lyser. Sedan reser hon sig upp, början gå bortåt längs stranden. Jag följer henne med blicken där hon vandrar i vattnet. Det blir den tionde. Havet har slutat lyssna nu, skulle jag tro, har lämnat mig ifred. Jag blundar och rör med ett finger över ena ögonlocket. Mitt ansikte finns kvar. När jag öppnar ögonen igen är flickan ute ur min närvaro.

Utan lögner hade jag aldrig förstått innebörden av att veta en sanning. Det här är den sanning jag vet:
Jag är en man med ögon fulla av det självlysande och håret långt och krusat svart, i ådrorna en längtan om hem. Jag är inte jag om jag följer de vita linjerna. Det finns bara ett val: Att vara jag i någon annans kläder, och bli krossad om och om, på nytt. Eller; att vara jag i mina kläder, följa mina egna linjer. Mina linjer är alla färger utom vit, jag har sett dem.
Jag har bara ett val. Det finns bara ett alternativ. Jag vet vad jag är. Jag bär ingen mask, inget copaansikte. Jag väljer mitt eget ansikte.
Jag är en klar signal genom natten.