Jag har vandrat genom långt över hälften av våra helveten.
21 år av lidande, lycka, smärta och kärlek. När jag stannar vid den dammiga vägens kant, då undrar jag ibland. Är resan värd att fortsättas?

När jag hämtar min anda vid en av oändlighetens vägkorsningar blir jag omsprungen från alla håll. Någon springer, någon cyklar, någon blir skjutsad. Alla är målmedvetna. Min abstinens efter mål får det att vattnas i min mun, och evighetens roterande skyltar tvingar mig till mina knän. Är det här min evighet?

Tjugoett år gammal. Tjugoett år ung. Ömsom lyrisk över att leva, ömsom svårt deprimerad över att andas, över att känna, över att slita.
Själsligt dödfödd? Ibland undrar jag.

Om mina nätter, tvinnad i svettiga lakan, skriker mig till vakenhet. Sekunder i förvirring, innan verkligheten gör sig förstådd. Sekunderna vrids ner till minuter, och allt sker allt för snabbt för att jag skall förstå. Hennes meningar låter som... vinden, och hennes skratt distanserar henne från... mig?

Allt för att nå en sekund av klarhet, att få vara klar för en sekund. Och när min sekund är över, när min paragraf i min självbiografi är skriven, är allt som det skall vara. Min styrka återvänder och solens strålar verkar stråla för mig. Enbart mig. Tack för styrkan att hjälpa andra, att få andra att le, fundera eller älska.
Tack.