Lilla pojken sparkar boll,
omedveten stjäl han
solens sken.
Lillen ingen kunskap
om morgonen har
Han har mor och far
invaggad av smärta
av de vuxnas våld.
Även denna natt
blev inte sagan av.
Barnets tröstlösa sorg,
tårar smakar salt,
somnar oskulden hans med en
barnasång:
”Nu i ro, slumra in
i bädden så fin.
Som Leo i säng,
på blommande äng....”
Åren gick,
till man han blev
sorgen dövas ännu
med spritens försorg.
Lillen i hans inre
sover i sitt borg.
En klunk för tårarnas skull,
sömnen säkras med en till,
liten jäkel för att det är mörkt.
Botten upp
för vilans stund.
Halvvägs inne
i drömmarnas land
nynnade han
för den lilles skull:
”Nu i ro, slumra in
i bädden så fin.
Som Leo i säng,
på blommande äng....”
Han blev hittad
efter tredje dag,
med leendets kramp.
Salta tårar,
i ansiktet
torkat in,
tecken kanske på
befrielse och sorg.
Liten lapp bland uttömda burkar fanns,
där det kunde läsas:
”Nu går jag vidare, denna trista saga
kom äntligen till slut