Det är en kall, klar höstdag när ljuset förvränger och ljuger om värme, men man vet att så fort man kommer utanför den där dörren, kommer ilande kyla påtagligt gripa tag i kropp och, om man har otur, själ.

Jag gör en upptäcktsfärd. Vårt förråd i huset där jag bor, fyllt med värdelösa minnen, förpassade ting som numera döda ligger i hemlighet och i väntan på begravning eller hyllning. Jag gräver, som en mullvad, närsynt och ivrigt, letande och skrapar knogar skinnflådda. Jag når till sist slutet av detta hav, och hittar en liten lucka. Ett handtag av brons, med missfärgade krackeleringar, som lockar till förvåning och nyfikenhet.

Min hand greppar försiktigt, rädd för metallen som lika gärna kan vara vitglödgande hett eller frostskadande kallt. Jag rycker till, försiktigt men samtidigt sammanbitet, rädd för vad som kommer finnas, vad jag kommer att få se.

En liten gångtunnel blottas. Inte fuktig som man skulle kunna tro om en sån passage, utan tvärtom fnösktorr som i torrbastun där luften svider illa i näsborrarna och där kinderna känns som stekta skinnlappar. Jag kryper sakta, känner med händerna i mörkret, men finner bara vägg, golv, tak. Längre fram ser jag ett genomskinligt ljus, en stjärna som har förpassats till fängsel. Jag letar mig framåt, inåt och når tillslut den vägg av osynliga känslor, och som ett spöke passerar jag, utan problem eller förhinder. Kliver in i något som inte längre finns, eller kanske aldrig har funnits.

Du sitter med benen uppdragna, kollar mot ett fönster nära taket. Jag känner mig förvirrad, och rädd. Du märker mig inte, som vanligt, men något är annorlunda.

Nu när jag har krupit närmre, ser jag att din hud är vaxigt gulgrå, din mun är halvöppen. Ingenting lystrar som det ska, och när jag betraktar, super in ögonblicket och fattar det jag ser, märker jag att dina ögon är plastigt tomma, skröpliga. Du har glömt blinka, och nu har de torkat. Jag känner med ens, att du inte är här, varken mentalt eller kroppsligt. Detta är en bild, en gissning, ett minne, en modell, ett skal. Jag får i mig en ilande skräck, ett fysiskt illamående som snart kommer att sträcka sig och nå fram till psyket, och när jag blundar förväntas jag se färgglada känslor, upprörda och intensiva. Men det är tomt, och snart sitter jag där, jämte dig, med halvöppen mun utan tillskymt av saliv i mungipan, och ögon som två glober av restaurerad plast från sjuttiotalet. Svetten av människors handflator är det enda levande kvar i mig, och helt plötsligt hör jag min mamma ropa efter mig. Jag hör hennes djupt raspiga andetag och känner en vindil, ett tvärdrag som blåser igen luckan. Och med en sista kraftansträngning andas jag en gas, somnar in och flyter ut i universum.