ska vi kolla en sekund längre än avgrunden framför oss kan vi lika gärna ta oss ett stadigt tag i kragen och flyga ut. himlen är svarthårig och vattnet är kaffe och magen är hål och hjärnan är spya. humbug kanske du vill initiera och vråla efter varje kort möte du har och krackelerad känsla kanske jag vill kontra med. inget är realistiskt då tiden rinner ut i dagen som ett trögflytande sinnesfragment och varierar från bråkdel till bråkdel genom kamouflage. under gryniga skyar kutar mina främlingar fram som harar, fega och långbenta som björkstammar i ett annat universum. och denna sekunden betyder så himla mycket, den är mitt liv i koncentrat. ett hot mot min verklighet och, om jag vill, min framtid. besvikelsen bränner som svavel i kroppens små skymundor och jag brinner sakta ned till ett förkolnat skelett med tänder som enda bevis på mänsklig form. må vara att jag är overksam och undermedveten, men vart kan du se det ärliga i att slå ned mina världar på alla sätt? men när det ändå ska vara så kan du ju lika gärna stampa riktigt hårt också. skillnaden är hårfin, och jag lär inte känna den.
ytterheten är obehaglikt verksam under timmar i yrsel och vad jag inte ännu vet om mig själv vet alla andra för bra för att jag ska kunna trivas med läget. tyvärr blir det ytterst pinsamt att finna sig själv på pappret, ännu en gång, med en död räv i munnen. men det är så det ska vara, i detta som vi kallar livet.
ta ett glas till, det är du förtjänad, och blicka inte neråt, inte uppåt, stadiga blicken framåt, mekaniskt och transparent. du är en exklusiv robot som ingen någonsin kommer att ha råd med. lev med det.