Det är en fin dag. Utomhus och inne är det höst. Det är inte varmt och det är inte kallt och det går lätt att andas. Jag har en ny halsduk och lövhögarna i parken ser mjukare och gulare ut än någonsin när jag går över bron vid kanelen. När jag är halvvägs över ångrar jag mig och vänder om och går tillbaka mot parken igen. Jag är ändå inte på väg någonstans. Jag lägger mig på rygg i det inbjudande havet av löv. Man sjunker nästan enda ned till den kalla marken. Det är inte så bra fjädring i löv. Man blir lite besviken. Det är inte som en Hästens direkt. Jag har aldrig sovit i en Hästens förstås, men man ser ju på reklamen. Jag tycker förresten att det verkar lite äckligt med hästhåren.

Himlen är vit och vacker ovanför där jag ligger. Det är nog lite kallt ändå, för det blir små moln när jag andas. Jag lägger händerna på magen och tänker på att jag borde ha haft ett par vantar på mig ändå. De där fina svarta som jag fick av mamma i förfjol till exempel.

Det är en ganska bra dag att tänka på. Jag tänker ganska mycket, och plötsligt kommer jag på varför dagen varit så lång. Det måste vara den där dagen då alla människor måste ändra sina klockor för att solen ska hinna ikapp. Så måste det ligga till. Jag tänker att jag borde ställa om min klocka också, men så kommer jag på att jag inte har någon, precis som jag ska till att göra det. Jag har en mobiltelefon som det finns en klocka i. Alla har en mobiltelefon i dessa dagar. Jag vet precis var jag har den. Den ligger hemma under mina trasiga jeans bakom soffan och med dammråttorna. Det är bra att ha koll på sina grejer. Jag har koll på mina grejer. Jag räknar på fingrarna antalet dagar det var sedan batteriet tog slut i min mobiltelefon. Det är nog tre eller fyra. Jag kanske skulle ta och ladda den. Jag vet precis var laddaren ligger. Den ligger bakom kylskåpet. Anledningen till att den ligger bakom kylskåpet är att jag letade efter kontaktuttag där en gång. Jag hittade mest damm. Sen laddade jag inte telefonen. Jag tycker egentligen inte att det behövs, men det är ju faktiskt bra att ha en klocka. Hela samhället består av tid. Om någon inte har en klocka rubbar hon balansen. Jag rubbar balansen trots att jag har en klocka i min mobiltelefon.

Nackdelen med att ladda mobiltelefonen är att det kan ringa människor som man inte vill prata med. Det finns många människor som jag inte vill prata med. Det förhåller sig rent av så att de flesta av människor är sådana människor som jag inte vill prata med. De flesta jag inte känner är sådana som jag inte vill prata med, men de jag allra helst undviker att prata med är de som jag känner, och ju bättre jag känner dem desto mindre vill jag prata med dem. Jag har nämligen en teori. Den säger att människor förstör varandras liv.

Nackdelen med att inte ladda sin telefon, förutom den att man inte har en klocka, är att det kan ringa människor som man verkligen vill prata med. Det finns faktiskt sådana, även om de är få. Fidel Castro skulle kunna ringa till exempel, eller Harry Potter. Dock är det mer troligt att Fidel Castro skulle ringa mig än att Harry Potter skulle göra det, men det vore också ganska kul om J.K Rowling ringde mig. Det skulle hon faktiskt kunna göra. Hon kanske hade hört om att jag också var författare och ville byta lite tips, kollegor emellan sådär. Det låter ganska troligt faktiskt. Eller så tryckte hon in ett slumpmässigt telefonnummer och det råkade vara mitt. Vi skulle prata lite, och hon skulle tycka att jag verkade vara en intressant person, och så skulle vi bli kompisar. Sen skulle jag berätta för henne om hur människor förstör varandras liv, och efter det skulle hon aldrig ringa till mig igen, och lika bra var väl det.

Bäst som jag ligger där i lövhögen och tänker och tittar på himlen som är vit och vacker blir jag störd av att en ovanligt ful lila damsko som sparkar på mitt högra ben. Att ovanligt fula lila damskor sparkar på ens högra ben är sällan ett gott tecken. Nackdelen med att falla för frestelsen att lägga sig i en lövhög som ser mjuk ut för att tänka och titta på himlen som är vit och vacker är att det kan komma människor som vill prata med en. Detta är precis vad jag befarar har hänt, och det värsta av allt är att jag misstänker att det är en gammal bekant. Sakta vrider jag mitt huvud för att se vem sparkerskan är. Det är min gamla vän Helen. Hon ser ner på mig med en min som om jag vore ett barn som tjuvätit av födelsedagstårtan bara för att jag inte visste bättre. Det känns inte som att det är en så bra min.
-Har du inte hört om igelkottarna? säger hon, och jag förstår förstås ingenting, men det struntar hon i när hon drar upp mig från marken. Jag blir lite yr, det är något som jag blir ganska ofta, men jag tänker att jag inte behöver säga någonting om det, för om jag svimmar så hamnar jag ändå bara i lövhögen igen. Jag svimmar inte när Helen tar upp min svarta basker som blivit kvar bland de mjuka och borstar gula löv från min jacka och från halsduken som är ny. Sen berättar hon om hur igelkottar bor i lövhögar och hur människor råkar elda dem till döds, medan hon drar med mig hela vägen till McDonalds. Det är saker som jag inte vill höra om och ett ställe som jag inte vill gå till och en människa jag inte vill prata med. Jag är mest sur.

Jag tänker på hur vi blev vänner från första början när vi sitter där på jävla Donken och hon tuggar på en äcklig köttklump i bröd och frågar hundra gånger om det verkligen är säkert att jag inte vill ha någonting. Hon säger att hon tycker att jag ser blek ut. Det verkar otroligt att det skulle ha varit jag som valt ut henne till vän en gång i tiden, där vi sitter och hon verkligen ser ut som en idiot. Hon smaskar och slangpratar som en annan fjortonåring samtidigt som hon slänger med håret. Hur jag än vrider på minnet så är det alltid jag som går fram till hennes bord den där första dagen på gymnasiet för alla de där åren sedan, och inte tvärtom. Det gör mig också lite sur eftersom det ger mig någon slags abstrakt skyldighet att låta henne ta hand om mig.

Hon gnäller över att det aldrig går att få tag på mig, att jag aldrig svarar i mobilen. Hon tror att det är för att jag är upptagen, annars skulle hon inte ha frågat mig vad jag egentligen höll på med. Jag håller inte på med mer än vad hon redan vet om, så jag svarar henne som jag brukar, att jag skriver på min bok. Då lägger hon huvudet på sned och ser på mig som vore hon en trött mamma och jag barnet som gör henne trött.
-Den där…? säger hon som en fråga, fast hon egentligen vet att det inte är en fullständig fråga.
-Jag skriver bara på en bok. svarar jag som jag brukar, trots att det egentligen inte behövs, för hon vet det mycket väl.
-Men du…du kanske borde hitta på något annat någon gång? Det där är ju bara konstigt! Kan vi inte bara gå ut en kväll, du och jag? …och sen ser hon på mig med hundvalpsögonen.
Det hjälps inte. Jag vistas inte på krogen, och det vet hon lika bra som jag. Jag börjar tröttna på att prata med henne. Jag säger hejdå och går min väg. Det tycker jag är ganska okomplicerat. Människor gör ofta avsked till mycket svårare än vad de egentligen är.

Hon gillar inte det jag skriver. Hon tycker inte att det verkar sunt, säger hon. Jag förstår att hon är kritisk. Det är alla. Men de tänker inte på att de flesta stora författare var missförstådda under sin levnad. Egentligen tror jag inte hon tar mig på allvar heller. En gång gav hon mig en lapp med ett telefonnummer. Jag sa att jag inte tycker om att prata i telefon. Då gav hon mig en lapp med en adress på istället. Jag kollade upp adressen en gång när jag var ute och gick, för jag tycker om att vara ute och gå. Det var en psykmottagning. Jag kände mig gravt förolämpad.

Jag går över torget. Fortfarande är jag ingenstans på väg och fortfarande är himlen vit och vacker. Träden som inte ser ut att höra hemma i stan har tappat de flesta av sina löv och lämnat dem åt ödet att snart ruttna och trampas till bajs på marken. Halsduken kliar.

En tant som läser på en anslagstavla vid gamla busshållplatsen backar in i mig och ursäktar sig våldsamt. Jag ler mot henne, för det är så man bär sig åt. Det gäller att flina så mycket som möjligt för att tanten inte ska behöva bli generad. Precis som att man tycker att det är det roligaste som hänt, det att någon av misstag tacklar en som vore det en annan boxningsmatch. Jag ler för att jag tycker att jag är en ganska snäll människa ändå innan jag går vidare.

Tillslut står jag utanför min port ändå. Det brukar bli så när man ingenstans är på väg. Jag är sällan på väg till platser. Om jag någon gång är det så brukar det komma sig av att jag kommit på en bok som jag vill låna från biblioteket. Men den här dagen hamnade jag bara hemma.

Oftast finns det inte så mycket saker att göra hemma. Det finns inte så mycket saker att göra någonstans egentligen. Jag brukar mest leta efter nya saker att titta på, för jag tycker om att titta på saker, men det verkar inte finnas så mycket nya saker att titta på kvar i småstaden. Det är lite tråkigt.

Jag har en ny idé till min bok, och jag ser fram emot att fortsätta med den. Jag skriver oftast på datorn, för att det är praktiskt. Ibland skriver jag på papper för att det är mysigt, och ibland skriver jag med skrivmaskin för att det är äkta. Men jag skriver oftast på datorn, så därför slår jag igång den. Ja, alltså, jag slår ju inte igång den i bokstavlig mening. Det hade bara varit dumt. Jag ser på mig själv som en ganska klok människa. Det gör nog de flesta. Det är kanske det som är den här världens problem. Att alla dumma människor ser sig själva som smarta.

Det är mer som att jag trycker in en liten knapp, eller snarare medelstor knapp, faktiskt.

Medan datorn startar tänker jag att det vore bra att passa på att ladda min mobiltelefon. Jag kryper ner på golvet och krälar in bakom soffan. Jag måste sträcka mig ganska långt för att nå den gröna telefonen. Tillslut får jag tag i den. Det fastnar lite damm i tröjärmen. Eller det räknas nog som ganska mycket damm. Det är nämligen en lång och tjock korv som klänger sig kvar när jag reser mig upp.

Svårare är det då att gräva fram själva laddaren från bakom kylskåpet. Det går dock. Jag blir glad över att jag lyckats med så fina konststycken och funderar på att skriva in till någon tidning och berätta om dem. Jag kommer dock inte på någon tidning som jag skulle vilja berätta det för, så jag låter bli. Ordfront skulle vara ganska häftigt, men de skriver mer om hemska saker som uteliggare i Stockholm och genmodifierade bananer med tre huvuden. De är nog inte så intresserade av att veta hur jag fick fram laddaren från bakom kylskåpet.

Jag sätter i kontakten i uttaget under sängen, eftersom det bakom kylskåpet visat sig vara mindre lämpligt. Det sitter ingen kontakt i uttaget under sängen. Jag gillar inte teknikaliteter så mycket, så jag har inte så många.

Jag slår igång telefonen. Jag har fått fem stycken nya sms. Det fina med sms är att man så gott som alltid ser vem meddelandet är ifrån innan man måste läsa dem. Det dåliga är att de är svåra att skriva. Å andra sidan skriver jag dem inte så ofta. Jag läser dem mer. Men i ärlighetens namn läser jag dem inte så mycket heller. Det beror på vem de är ifrån. Om J.K Rowling skulle skriva till mig skulle jag nog vilja läsa dem för det mesta. Fast hon har aldrig skrivit till mig. Fyra av mina fem olästa sms visar sig vara från samma person. Det femte är från Helen. Helen skriver att hon vill hälsa på. De andra fyra raderar jag. Sen går jag in i badrummet och gråter, men bara tyst, för jag vill inte väcka Katten.

Gråten är ett tydligt tecken på att min teori stämmer.

Jag står framför spegeln i badrummet och är ful när jag gråter. Gråt som ska vara något vackert. I alla fina filmscener är det någon som gråter, och i alla djupa konstverk är det någonting som vill få en att gråta. Det måste vara något fint. Människor tycker om människor som gråter också. Man kan inte hata någon som gråter. Då vore man elak.

Men jag är ful när jag gråter. Och jag hatar mig när jag gråter. Ibland är det därför jag gråter.

Jag lyckas inte gråta tillräckligt tyst, för snart är det någon som krafsar på dörren. Det är Katten. Det finns ett problem med min teori. Det finns ingen lösning till att människor förstör varandras liv. Jag försökte hitta en lösning i Katten. Den fungerade inte så bra. Om den hade fungerat bra hade jag inte stått framför spegeln och varit ful när jag gråter. Det är något som jag måste tänka lite mer på.

Katten är en ganska fin katt. Även om han inte kan göra mig glad så är han en fin katt. Han har mjuk päls som är brun och lite svart. Jag tar upp honom, för jag tycker om att hålla i honom. Katten spinner i ungefär tio sekunder. Sen vill han hoppa ner på golvet igen, så jag släpper honom.

Datorn är på, så jag börjar lägga min nya idé till boken. Det är lite klurigt, och jag måste räkna en hel del. Jag är inte så bra på att räkna, trots att jag ser mig själv som en klok människa. Jag försöker med huvudräkning, men måste fuska med kalkylatorn tillslut ändå.

Ett år är 365 dagar är 8760 timmar…och sen…

Precis som jag börjar närma mig svaret på min fråga ringer min mobiltelefon. Jag funderar på att låta det ringa ut, men så tänker jag på att det kanske är Fidel Castro som ringer. Han kanske känner för att diskutera Cubas inrikespolitik med någon som är objektiv. Det är ju faktiskt inte omöjligt, även om han aldrig har ringt till mig förut. Därför går jag fram till under sängen och trycker på den gröna luren på den gröna telefonen.
-Hello? svarar jag, men strax därefter kan jag konstatera att det bara är Helen som ringer.
Jag funderar på att säga hejdå och lägga på med en gång, men tänker att hon nog inte skulle uppskatta det, så jag låter henne hållas en stund. Hon pratar om totalt ointressanta saker och jag svarar nej när hon frågar om hon får komma förbi lite senare. Sen upplyser jag henne om hur många timmar av sitt liv man slösar bort på att vara olyckligt kär. Då blir hon arg på mig.

Det är möjligt att ilskan var lite befogad, för hon har nyss träffat en ny pojkvän. Men det kunde ju inte jag veta.

Det börjar skymma ute. Det kan bli riktigt mörkt om hösten. Egentligen är jag mörkrädd, men jag känner inte för att sova, och boken har jag tröttnat på för idag. Katten sover och är inget vidare till underhållare. Jag borde köpt en TV istället, tänker jag, men ångrar mig genast. Katten är ju en ganska fin katt. Och TV-apparater förstör också människor.

Jag beslutar mig för en promenad ändå. Här i staden finns det ju faktiskt lampor längs vägarna. Jag tar på mig halsduken och baskern, som inte ligger noga upplagt på hatthyllan i hallen, utan snarare på golvet som sig bör och är brukligt. Kängorna snörar jag halvhjärtat. Det är så jobbigt att ta av sig dem sedan om man knyter dem för hårt. Men om man inte knyter dem alls så riskerar man snubbla och dö. Det vore ingen vidare ärofylld död. Man skulle ligga där som ett annat statuerat skyll-dig-själv-exempel, och min balsamerade kropp skulle bli uppvisad för trotsiga dagisbarn så att de riktigt skulle förstå vikten i att lära sig knyta skorna.

Jag tittar på himlen när jag går över torget. Egentligen är det inte så bra att titta på himlen medan man rör sig framåt, men jag gör det ändå för jag tycker om att titta på himlen. Det lyser inga stjärnor än, och det kommer ännu att dröja några timmar innan månens strålglans når sin fulla potential i kontrast till en svart himmel. Det är inte så bra att röra sig framåt när man tittar på himlen, därför stannar jag mitt på torget. Jag undrar hur hög himlen är. Egentligen vet jag ju att den är oändlig, men jag kan inte låta bli att undra ändå. Det är någonting med oändlighet som är lite för fint för att förstå. Eller för stort.

När jag tittar på marken igen så ligger det någonting där som inte borde ligga där, och det ligger under min högra sko. Därför flyttar jag den. Det är ett litet papper. Jag tycker att det är spännande med små papper. Därför tar jag upp det.

Det är randigt, skrivpapper, och en halvt avriven A4-sida. Det är lite skrynkligt och smutsigt. Mitt över det finns nu mitt skoavtryck.

Vid en första anblick tror jag att det är ett litet brev. Vid närmare granskning ser det mer ut som en inköpslista. Handstilen är lite sådär halvjobbig att tyda, men väldigt snygg. Det tycker jag nästan är viktigare, att den är snygg. Det rent estetiska är viktigt för mig. Och så är jag ganska lekfullt lagd. Jag gillar spännande uppgifter, som att tyda ett mystiskt brev. I alla fall när det inte är meningen att jag ska läsa det. Hade brevet varit skrivet till mig så hade jag nog mest blivit irriterad om det var svårt att läsa.

Bläcket som formar orden på det lilla pappret är uppenbart inte riktat till mig. Därför lägger jag ned lite tid på att granska det närmare och tyda vad som där står. Jag kommer efter en del klurande fram till följande:

1 liter mjölk
Choklad
Glass
En apelsin
Mat

Jag tycker att det verkar vara en väldigt bra lista, för allt det där är saker som jag tycker om. Utom möjligtvis den sista saken, men den tycker jag också om ifall den redan är lagad.

När jag vänder på det lilla pappret blir jag lätt illamående och vänder det genast tillbaks till inköpslistan. Den andra sidan var inte lika mysig. Jag vänder ändå tillbaks den, för jag är en alldeles för nyfiken person. Jag känner mig lättad när jag drar slutsatsen att det inte är samma handstil som skrivit orden på den andra sidan. Den här är mycket tydligare, men fulare. Jag tyckte väl att det var lite för illa för att vara en person med så uppenbart god smak vad gäller livsmedel att skriva någonting sådant. Det är inte ens skrivet med samma penna. En simpel blyertspenna har här stått som förmedlare av meddelandet. Dessutom är det uppochned, i jämförelse med listan. Jag tänker att jag inte gillar blyertspennor lika mycket som jag gillar bläckpennor. Det är skönare att skriva med bläckpennor, och så blir det finare, så länge man inte gör fel.

Vad som står på papprets andra sida är följande:

Jag älskar dig.

Eftersom jag finner inköpslistan ganska användbar så bestämmer jag mig för att behålla den, och jag går till Ica för att det fortfarande är öppet och för att jag är sugen på att prova listan.

Jag går bland hyllorna och letar. I korgen ligger redan En apelsin. Mjölken och glassen vet jag också precis var de står, så det är lätt att hitta.

Det är lite svårt att välja smak på glassen. Det är det alltid. Det finns så många goda glassar. Jag älskar glass. Eftersom choklad också står med på inköpslistan finner jag det olämpligt att välja glass med chokladsmak. Annars är det den smaken som jag oftast väljer. Det finns en jättegod glass från Ica som är sådär kladdig och bra som jag uppskattar. Chokladtrippel, tror jag bestämt att de kallar den. Men om man nu ska köpa choklad också, så bör man inte välja chokladglass, dels för att det sunda förnuftet jag annars inte gillar att lyssna på säger det, men mest för att jag var med om en obehaglig chokladupplevelse en gång när jag åt flera olika saker som smakade choklad samtidigt. Det resulterade i att ingenting smakade någonting, och allra minst choklad. Då är det ju värdelöst.

Jag väljer en glass som ska smaka skogsbär och mascarpone. Jag vet inte vad mascarpone är för någonting. Jag tror att det kan vara de små fröna som ligger ovanpå, eller om det är nötter. Annars har jag ingen aning, men ett minne av att det är gott.

När jag ställer mig i kassakön ligger glassen i den röda plastkorgen bredvid 1 liter mjölk, En apelsin, en Geishachoklad (för jag tycker om Geishachoklad) samt ett paket nudlar (smak: kryddstark). Nudlarna står för maten. Jag har så dålig fantasi när det gäller mat. Det enda jag kan tänka på är att det ska gå så fort som möjligt att laga den. Allra helst ska den laga sig själv, men det finns inte så mycket mat som lagar sig själv. Jag kan inte tänka på någon alls för tillfället faktiskt. Därför valde jag nudlar.

Det är lite tråkigt att stå i en kö på Ica. Jag försöker hitta på sysselsättningar för mig medan jag väntar. Sakerna man kan göra och samtidigt stå i en kö på Ica är ganska begränsade. Jag försöker roa mig med att se på vad andra människor köper. Genast känner jag obehag för mannen längst fram i kön, som just nu lassar upp sina varor på rullbandet. Det är mest för sakerna han köper, och inte så mycket för att han står före mig i kön. Jag tycker alltid att det är lite äckligt med människor som köper bara en massa kött. Om han ändå hade köpt kött och lite chips, eller kanske kött och en liten gurka. Då hade det varit mer förståeligt.

Jag är tvungen att luta mig lite åt sidan för att kunna se vad mannen framför mig har i sin röda plastkorg. Det går ganska bra om jag låtsas väga lite på vänstra foten.

Det är mycket märkligt. Jag känner mig tvungen att räkna om hans saker och titta många gånger. Blunda och titta. Blunda hårt, och sen titta. Hur jag än anstränger mig så ligger där samma saker, samma saker som i min korg. Där ligger En apelsin, 1 liter mjölk (kravmärkt ekologisk), en chokladbit (Center, cloetta), ett paket glass (Icas chokladtrippel -dumt val, men det kanske inte han vet om.), ett paket spaghetti och lite köttfärs. Jag gillar inte köttfärsen förstås, men det är tillsammans med spaghettin vad som måste stå för Mat. Listan är uppenbart hans.

Tankarna snurrar fort och jag letar frenetiskt efter ett sätt att börja prata med honom. Det är inte det att han känns som ett sådant här undantag, att det här skulle vara någon som jag absolut vill prata med (han är inte så lik vare sig Fidel Castro eller Harry Potter), utan mer det att jag vill ge tillbaks det lilla pappret. Kanske om jag råkade snubbla och stöta till honom. Då skulle jag bli tvungen att be om ursäkt, och då skulle vi kunna börja tala om varandras matvaror, som var otroligt lika. Sen skulle prata om slumpen. Sen skulle jag berätta att jag hittat ett litet papper och att det måste vara hans.

Jag vet egentligen inte varför jag känner ett så starkt behov av att lämna tillbaks listan. Det är en sådan grej som jag bara måste göra. När man hittar ett litet papper och sedan hittar ägaren utan att ägaren vet om att man hittat hans lilla papper så är det en sådan fantastisk företeelse att man inte bara kan förneka den och leva vidare som om ingenting har hänt.

Hur mycket jag än vill det så snubblar jag inte, för jag har knutit skorna.

Jag börjar bli panisk när han lägger upp En apelsin 1 liter mjölk choklad glass mat på rullbandet och jag har fortfarande inte hittat på ett sätt att börja prata med honom. Vad jag minst av allt gör är snubblar, och egentligen är det ganska tur, för tillfället har utvecklas till att riskera bli riktigt pinsamt om det faktiskt hände. Att snubbla in i någon som är i färd med att lägga upp livsmedel på ett rullband inne på Ica är inte helt okej. Att snubbla in i någon som bara köar är inte lika pinsamt, för den personen är ändå inte upptagen med någonting. Den personen måste bara le, för att vara trevlig och låtsats som att det är det roligaste som hänt, det att någon tacklar en inne på Ica, som vore det en annan boxningsmatch, bara för att snubblerskan ska slippa känna sig bortgjord, och det gör hon heller inte, eftersom han ler, och så vidare. Människan som betalar är alltid för upptagen för att vara trevlig. Då blir det pinsamt.

Det blir min tur. Mannen packar ner sina saker i en plastkasse. Plastkassar är dåliga. Sen går han mot utgången och jag känner mig sällsamt stressad. Jag rent av slänger upp En apelsin 1 liter mjölk choklad glass mat på rullbandet, sliter fram plånboken och räcker kassörskan jämna pengar innan hon ens hunnit vara trevlig och säga beloppet och tack. Jag har inte med mig min ryggsäck, så jag tar en papperskasse att packa i. Papperskassarna är väldigt stora, och En apelsin 1 liter mjlölk choklad glass mat (nudlar) rullar löjligt omkring på botten av den medan jag springer ut ur butiken med kassen i handen.

Ute får jag syn på mannen. Han har hunnit en bit förstås, men det är ungefär lagom avstånd för att jag ska kunna se honom utan att han skulle misstänka att jag förföljer honom. Jag skulle kunna springa fram till honom och få det avklarat förstås. Men vad skulle jag säga när jag hunnit fram? Nej. Jag är en ganska blyg människa. Eller så hör det ihop med att jag tycker att det är obehagligt att prata med de allra flesta människor. Jag vet inte.

Istället följer jag bara efter mannen. Jag kan ju ta reda på var han bor, och sedan bara lämna det lilla pappret anonymt förstås. Det skulle vara ganska roligt. Jag tycker om att vara lite mystisk. Det hör ihop med barnsligheten. Jag har alltid gillat hemliga kojor och viskningsfnitter.

Vi går genom parken. Det är egentligen fel håll emot var jag bor någonstans, men jag är så nyfiken, och jag vill verkligen lämna lappen. Det är mörkt i parken. De lövlösa träden sträcker sig höga och hotfulla. Jag får en impuls av att gå lite snabbare, men om jag gjorde det skulle jag hinna ikapp mannen. Jag lägger band på mig själv och saktar ner stegen. Det går olidligt långsamt. Såhär långsamt kan man ju bara inte gå när det är såhär mörkt. Går man såhär långsamt om höstkvällar så dör man. I alla fall så är det så det känns. Jag försöker svälja ned rädslan och tittar på himlen istället. Månen lyser stor och orangegul. Jag gillar när månen lyser orangegult. Det känns mer speciellt än vitt. Därför är det finare.

Mannen går förbi badhuset och korsar vägen. Han måste bo i en lägenhet på bruket. Då kommer jag att tänka på någonting. Tänk om han inte alls är på väg hem. Tänk om han bara ska till att lämna lite grejer som han handlade åt en kompis som brutit benen och fått hjärnskakning. Då blir det ju helt fel. Då är ju listan inte ens hans påfund. Då stämmer inte mina visioner. Jag blir lite ohemult sur på mannen. Tänk om jag har följt efter honom helt i onödan.

Jag kommer dock på att om det är kompisen, eller morsan, eller någon annan som ska ha En apelsin 1 liter mjölk choklad glass och mat så måste denna person ju ändå få listan. Det gäller att tänka rättvist, och inte hänga upp sig på smådetaljer. Jag ser mig ju trots allt som en ganska snäll, tillika ganska klok människa.

Mannen går in genom en dörr i ett av de gula hyreshusen. Jag noterar numret och känner mig därefter lite feg. Hur ska jag lämna lappen? Jag kanske lägger den i postlådan. Ja. Så måste det bli…

Bakom mig tronar parken hotfullt svart. Det rör sig någon där…och träden sträcker sina långa grenar mot mig. Det tjuter lite när vinden drar mellan de kala grenarna.

Då bestämmer jag mig.

Jag ringer på dörren. Det känns inte läskigt, för jag vet att parken inte gav mig några andra alternativ. Jag tar alla chanser jag kan att få slippa gå igenom den nu.

Det är klart att han ser förvirrad ut när han öppnar. Han har ju nyss kommit innanför dörren. Han har antagligen inte ens hunnit packa upp En apelsin 1 liter mjölk choklad glass och mat än. Och han har väl aldrig sett mig kan jag tro. Jag är i alla fall ganska säker på att jag inte är en person som han väntar sig ska ringa på hans dörr, eller snarare dörrklocka.

Så det är klart att han ser förvirrad ut. Han har till och med en sko på sig fortfarande, av märket Adidas, osnörad.

-Hej. säger jag
-Hej? svarar han, fast han säger det mer som en fråga än som ett svar.
Jag funderar på om jag borde säga till honom att man inte kan ge en fråga till svar, för då skulle kanske frågorna aldrig ta slut och så skulle det inte finnas några svar kvar. Men jag bestämmer mig för att inte säga någonting om det, utan ger honom istället hans lilla papper. Han ser mycket frågande ut när han tar det i sin hand. Jag tror att skoavtrycket är ungefär det enda som syns på långt håll.

Hans något frågande ansiktsuttryck växer sig allt starkare när han inser att det är hans egen inköpslista han fått i sin hand. Jag måste anstränga mig för att inte brista ut i skratt. Jag tycker att det hela är extremt underhållande. Jag håller tillbaks skrattet när jag berättar att jag hittade den.
-Men…hur visste du att det var min? säger han, och man kan riktigt se hur han för sitt inre försöker få ihop pusslets alla bitar med en frenesi att likna med en nervös och hungrig grävlings rotande i en soptunna.
Jag blir tvungen att berätta för honom att jag stod bakom honom i kön på Ica för cirka tio minuter sedan. Sen visar jag min halvtomma pappkasses innehåll. Det känns lite fånigt, hur listan rullar runt i form av diverse livsmedel på bottnen av min alldeles för stora papperskasse. Det är för att plastkassar är dåliga. Det säger jag också till honom, men han verkar inte höra det.

Han har vänt på lappen. Det är som om tiden har stannat. Jag tror inte på spöken, men jag är rädd för klockor och tid som stannar, eller fallande föremål från hyllor. Det känns precis som om det funnits ett spöke här. Jag känner mig lite illamående och tänker på att jag blir yr. Det är någonting som jag blir ganska ofta.

Mannens ansiktsuttryck har frusit med tiden där han står och stirrar på de tre orden på lappens baksida. Han ser inte så glad ut. Han ser inte så förvånad ut heller. Mest av allt ser han tom ut, och lite ledsen. Jag tänker på att jag borde lägga mig ned en stund. Det är bara mannens förstelnade lekamen som hindrar mig. Ingen kan röra på sig om tiden har stannat, det är helt uppenbart. Det är ett extremt olämpligt tillfälle för tiden att stanna, tänker jag och känner hur svårt det är att stå kvar på jorden och i verkligheten medan marken vill komma närmare. Jag förstår att det är lätt att se fel när två tredjedelar av ens synfält redan har mörklagts, men jag tror bestämt att det rinner en tår längs mannens orakade kind just innan han ser upp och förskräckt och när jag faller för spökena.

Det är ju inte det att jag medvetet vill skrämma människor. Spöken skrämmer människor, men jag tror inte på spöken och jag vill inte skrämma människor. Jag är dock ganska säker på att jag skrämt denna man ganska mycket, för han ser ut att vara alldeles ifrån sig där han tittar ner på mig. Han ursäktar sig och ursäktar sig och jag kan för mitt liv inte begripa vad det är som han ursäktar sig för när jag inser att jag ligger på golvet i hans hall. Det är en tämligen illaluktande sko av märket Adidas som får mig att inse detta. Ytterdörren är stängd och min pappkasse från Ica står alldeles innanför den. Jag sätter mig upp men lägger mig snabbt igen, för jag förstår att rummet inte snurrar på riktigt, och mannen ser ut att vara alldeles ifrån sig. Jag kan ju förstå varför mannen är rädd, även om jag för mitt liv inte kan förstå varför han fortsätter att be om ursäkt. Det är ju inte så lätt för honom att veta att yr är någonting som jag blir ganska ofta. Det kan ju inte han hjälpa. Jag berättar för honom att det mest ologiska han kan göra är att be om ursäkt, och att han gör det. Då tystnar han, och tittar bara på mig med konstiga ögon där han sitter bredvid mig. Tyst tar han av sig sin kvarvarande sko. Sedan viker han ihop lappen, men den får inte vara hopvikt länge, för han tar upp den igen, tittar, viker ihop, vecklar upp, tittar, viker ihop…

Det går några minuter och rummet har slutat snurra. Rum som inte snurrar är ett tecken på verklighet, så jag sätter mig försiktigt upp, för i verkligheten borde jag inte ligga på golvet i en främmande mans hall. Jag är lite skakig, men det är ju så det blir och det kan man inte göra någonting åt.

Jag frågar om vi inte kan äta glass istället, och då skrattar mannen. Då vet jag att spökena är borta. Han är fin när han skrattar och det känns fint när han skrattar. Ljust och lätt, och han har fina skrattgropar och mörkt hår. Jag tycker om skrattgropar. Det känns som om människor med skrattgropar är mycket snällare än andra människor. Så är det förstås inte. Jag har aldrig haft minsta grop för skratt. Han hjälper mig upp från golvet och visar mig in i köket.

Han frågar vilken smak vi ska ta. Jag svarar att det beror på ifall han hade tänkt äta chokladen samtidigt eller inte. Det hade han inte tänkt, så vi äter chokladglass. Det är väldigt gott.

Han tar fram ett gammalt kollegieblock. Det ser ganska vanligt ut. Vanligt och billigt och med svart framsida, ungefär som de som man kan köpa på Dollarstore, tre stycken för tjugo kronor. Det är väldigt ekonomiskt, och oerhört drygt om man ska skriva fina saker, för papperna från dem är väldigt sladdriga och oerhört vita. Jag tycker att sådant där är ganska viktigt. Jag besitter en smärre fäbless för fina block. Det tycker jag är mysigt. Jag köper många fler än vad jag kan fylla med bokstäver. Det är inte så ekonomiskt. Jag läste att J.K Rowling ibland skrev på servetter under tiden när hon författade Harry Potter. Det måste ha varit mycket ekonomiskt, om hon tog dem från ett fik. Om hon köpte dem själv skulle det nog bara ha varit osedvanligt dumt.

Mannen ser mycket intresserad och lite orolig ut när han bläddrar i blocket. Jag vet såklart inte varför, men jag funderar gärna. Jag får fundera ganska långt för att ens hitta en möjlig förklaring, för alla sidor är efter vad mitt öga kan se lika tomma, så när som på ränderna. Ingen har skrivit i blocket, någonstans. Han kanske är en sådan som forskar om papper. Eller så är han också kräsen med papper, han kanske väger dem i händerna, hur det känns att bläddra. Kanske tänker han att dessa budgetpapper är bland de bekvämaste han känt på.

Pappersforskare och pappersvägare är ganska ovanliga människor, och antagligen ännu ovanligare än vad jag trodde att de var, för den här mannen är antagligen ingetdera. Han berättar att det var ur det här blocket han rivit pappret till listan, och pekar illustrerande på en halvt avriven sida. Blocket är gammalt säger han. Han måste vara en sådan som inte skriver så ofta. Eller så är han en sådan som bara köper alldeles för många block. Han tar upp lappen, slätar ut den, och passar ihop den med den avrivna sidan. Sedan stänger han åter blocket.

Hans isblå ögon sticker rakt in i mina och han säger allvarligt:
-Min mamma dog för ett tag sedan.
-Jaha. säger jag, för jag har ju inte så mycket annat att säga om det.
Människor tror ibland och väldigt gärna att jag är ointresserad när jag svarar jaha, men det är jag oftast inte alls. Jaha är nog det enda bra ordet som förmedlar att man uppfattat någonting. Jag gillar jaha. Eller så säger jag det för att jag inte är så bra på att prata med människor. Det kanske är därför som jag gärna undviker det.
-Det var hon som hade skrivit på baksidan av min lista. Det var därför jag blev…lite ledsen förut. fortsätter han.
-Jaha. svarar jag, för jag kan ju inte gärna berätta det om att jag tyckte att hans mamma hade ful handstil och skrev idiotiska ord.
Det känns inte som att det passar sig riktigt. Något annat kan jag för tillfället inte komma att tänka på. Det blir sådär ibland, att mina tankar stagnerar.

Han ser väldigt ledsen ut. Jag säger att det inte gör någonting. Jag tänker att han behöver höra någonting, och eftersom jag ser på mig själv som en ganska snäll människa så bestämmer jag mig för att berätta någonting för honom. Tyvärr så är det något fel på min tankeverksamhet för tillfället, så vad jag har att komma med är inte så mycket. Jag tar lite mer glass, för jag tycker mycket om chokladglass, och berättar att gråten är okej. Den är bara ett tecken på att min teori stämmer.

Givetvis börjar han nu undra över vad det är för en teori som jag har. De flesta människor kanske inte brukar prata om mystiska teorier som de har, eller så är det bara ett intressant samtalsämne, men han frågar i vilket fall. Så jag berättar att människor förstör varandras liv.

-Vänta nu…säger han. Menar du att du tycker att min mamma har förstört mitt liv?
-Gråten är ett tydligt tecken på det. svarar jag.
-Nej..nej, sådär kan du ju inte alls säga. nu skrattar han när han säger det.
Jag blir lite sur för att han skrattar, så jag säger ingenting.
-Alltså. Du. Jag hade ju inte funnits om min mamma inte hade varit. Hur kan hon då ha förstört mitt liv? Hon gav mig det ju från första början. han skrattar ännu mer, men blir allvarlig sen, för han ser nog att jag är lite sur. Han vill nog inte att jag ska ångra att jag kom hit och lämnade hans lista. Det gör jag nästan.
-Men du. Det verkar ju vara en väldigt tragisk livsåskådning…Har du inga vänner? säger han.
-Jo. Hon heter Helen. Jag umgås helst inte med henne. Jag tycker mer om att skriva på min bok.
-Åååh, är du författare? frågar han, trots att det borde vara uppenbart. Fantastiskt! Vad handlar din bok om? frågar han vidare, och jag är ganska nöjd med att han frågar detta, för då kan jag svara honom
-Den handlar om att människor förstör varandras liv.
Det kändes som dolkens slutgiltiga stöt i draken. Jag ångrar mig nästan lite, för han ser så bekymrad ut. Jag gillade mer när han skrattade. Jag tänker att blå ögon kan se så sorgsna ut.

Han vickar lite på stolen. Det låter litegrand Klick. Klick. Kylskåpet surrar. I övrigt är det tyst i köket. Jag tänker på att jag inte gillar när kylskåpen surrar. Man blandar så lätt ihop det med ljuden inuti sitt huvud då. Det blir så svårt att skilja på verkligheten. Det måste man kunna. Tillslut säger han i alla fall allvarligt:
-Jag tror inte att människor förstör varandras liv. Jag tror tvärtom. Jag tror att ditt liv blir förstört om du inte har människor som tycker om dig omkring dig. Känner du dig aldrig ensam?

Och jag vet ju att han inte kan veta att människor förstör varandras liv, men jag vet att det är sant, gråten är ett tydligt tecken på det, och nu känner jag att den är farligt nära. Nej. Åh. Jag vill inte jag vill inte… Och min röst låter farligt ynklig när jag svarar att jag har en katt. Sedan är det för sent, och tårarna faller ned på en främmande mans köksbord. Jag hatar att det är så lätt att knäcka mig. Det är människors fel. Det var aldrig såhär förut.

Det är klart att han inte vet hur han ska trösta mig, jag menar, inte ens Katten kan ju trösta mig, och han är ingen människa. Den här stackars mannen vet ju inte ens mitt namn, och lika bra är väl det. Han ser alldeles förtvivlad ut själv och tycker uppenbart att stämningen är jobbig. Jag vet väl att människor inte är bra för varandra. Saltet i tårarna borde bilda en osynlig hinna på bordet, precis som när kinderna efter för mycket tragik känns alldeles stela, men jag märker inte av någon hinna. Det skulle ha varit koolt. Men det enda som händer är att det blir blött och att jag antagligen är ful.

Han frågar om jag vill vila mig lite. Han tycker att jag ser blek ut och tror att jag behöver det. Jag känner det mest som om jag inte vet någonting så det spelar ingen roll alls, men jag följer med honom till hans plyschsoffa framför en TV. Jag slutar inte gråta, för det är ganska svårt när jag väl börjat tänka och tänker på raderade sms och eventueliteter och kansken och ren inbillning och människor.

Han sätter sig bredvid mig och klappar mitt toviga hår, och det är ändå någonting som är ganska fint med det.

Jag vaknar, och det är före honom. Solen har hittat in mellan persiennerna. Jag ligger i en plyschsoffa som luktar märkligt plastigt men gott. Han ligger på golvet, ihoprullad som en annan hund. Det är ganska komiskt, så jag skrattar, men bara tyst, för jag vill inte väcka honom. Jag undrar varför han inte gick och la sig i sängen. Jag lyckas inte skratta tillräckligt tyst, för han vaknar och skrattar han också.

Jag skrattar ännu mer när jag går ut i hallen och inser att min pappkasse har gått sönder, för glassen har smält. Det är väldigt synd på glassen i och för sig. Jag tycker mycket om glass.

Jag får låna en plastkasse av honom. Innan jag går frågar han mig om han kan få mitt telefonnummer. Jag säger att jag inte kan det, och det är sant.

Men jag tänker på att det nog finns människor som inte förstör ens liv ändå när jag stänger dörren och börjar gå mot parken med fina höstgulelöv.

När jag kommer hem raderar jag allt som var min bok och börjar skriva sms.