Det finns de som säger att livet börjar då man föds. Men det finns också helt andra som säger att livet börjar först när man har hittat nyckeln till vad som betyder något.
Ska jag leta eller ska jag vänta?
Det känns som om jag har väntat i en evighet, ska jag vänta i ännu en?

1. Flickan
Novembergrått, kallt och tråkigt. Det verkar som om vädret speglar sig i mitt hjärta idag.
Jag tar ett djupt andetag och går nerför trappan.
Ska detta bli ännu en helvetes dag?
Jag börjar min dagliga promenad till vår vackra skola. Egentligen är det inte alls långt, bara tre km, men det känns fruktansvärt långt att gå här ensam varje morgon. Ingen ser mig. Det är egentligen ingen idé att jag går till skolan. Lärarna har till och med slutat fråga om mig när jag inte är där. Sista året på högstadiet och mina betyg är i botten.
Det snöade inatt men det har blivit blask av alltihop. Det på grund av de få grader som lyckats ta sig över nollstrecket. Men än är det bara november, det blir säkert en vit jul.
Vår vackra skola tornar upp sig framför mig. Den är verkligen vacker. Ser nästan ut som ett slott med sina alltifrån mossgröna till blodröda vinrankor klättrande på väggarna.
Ingen kan väl ana vilken plåga det är att vistas bakom de väggarna.
Jag kan se skolportarna. De stora, svarta, tunga portarna som jag varje dag funderar på att stanna framför och aldrig mer passera genom.
Men varje dag, liksom med magi, går jag fram till dem, trycker ned handtaget och går in.
Så även idag.

Inne i skolan är allt som vanligt.
Det stökiga killgänget ligger i en hög på golvet och brottas, den understa gastar om att ”det gör så jävla ont” och ”lägg av då för fan”. Några fnissiga tjejer står och beundrar killarna där de ligger på det skitiga skolgolvet. Skolans kärlekspar är som vanligt helt upptagna med varandra, pluggisarna förbereder sig för ännu en fantastisk skoldag samtidigt som en och annan lärare suckande släpar sig från personalrummet till sin lektionssal.
Jag… jag är bara en betraktare. Jag ser allting som ifrån en läktare, jag står vid sidan om och tittar på.
Från början är det nog egentligen mitt fel.
Jag har tynat bort och syns nästan inte längre.
Det blir så när ingen ser en. Tillslut slutar man även att se sig själv.
Att aldrig ha någon, aldrig. Ensam i mörkret.

2.
Dagarna går men det känns som om tiden står stilla.
Allt är som det brukar. Ingen ser eller hör mig.
Jag går omkring som ett spöke i skolans mörka korridorer.
Är det såhär det känns?
Jag frågar mig ofta den frågan. Är det såhär det känns?
Jag ser ner på mina bleka armar, fulla av sår och ärr. Gamla ärr som är uppristade igen, mönster i torkat blod, vita streck, gapande fåror i mina smala armar.
Är det såhär det känns?
Allt känns så… utdraget. Ska det alltid vara såhär? Många frågor snurrar i mitt huvud.
Hat hat hat. Men jag vet att det finns många som har det mycket värre än mig.
Varför kan jag inte bara resa mig, visa att jag finns, STÅ UPP!!
Jag har det bra. Jag får gå i skolan. Jag får, men jag vill inte!
Jag känner mig äcklig och oönskad av att vara här. Varför? För att det är så.
Har någon någonsin tagit i mig här, sett på mig, sagt ett ynka ord till mig?
Det hemskaste är att jag vet att det är mitt fel.
Jag har bara mig själv att skylla.
Är det såhär det känns?
Ännu fler frågor snurrar runt, runt.

3. Pojken
Att det alltid ska vara så förbaskat dåligt väder!
”Anton!”
Mamma ropar inifrån köket.
”Det regnar ute.”
Som om jag inte redan har märkt det.
Jaja, hon vill mig bara väl.
Idag är en sån där dag då man helst bara vill stanna inne i sitt varma hus, lyssna på bra musik och bara vara. Men sådan tur har man inte.

Jag är alldeles dyblöt när jag kommer fram till skolan.
Det ska bli skönt att få komma in i värmen.
Jag är lite sen och skåpet krånglar men vad gör det, första lektionen på onsdagar är matte.
Det är ett ämne jag verkligen ogillar. Förstår inte vad det ska vara bra för.
”Tjenare Anton!”
Varje morgon denna underbara hälsningsfras, Martin.
”Hej hej” blir mitt svar på denna, som alltid.
”Vad händer? Ska du gå på matten eller?”
”Ja, varför tror du jag är här? Knas.”
Vi går tillsammans in i klassrummet, 13 minuter sena och utan material, skåpet ville inte idag.
Man kan inte göra allt perfekt.

4. Flickan
Det är inte så att det alltid har varit ett alternativ.
Jag har faktiskt varit lycklig.
Men det var innan världen splittrades och allt rasade samman.
Hon lämnade oss kvar här, i ruiner.
Efter min mammas död drunknade pappa i sina egna tårar. Han orkade inte ta sig upp igen.
Han låg och ligger fortfarande kvar under vattenytan.
Ingenting betyder längre någonting för honom.
Han gömmer sig bakom torn av tomma vodkaflaskor och ölburkar.
Jag blundar, orkar inte se mer. Han äcklar mig.
Han äcklar mig för att han inte försöker.
En gång var han min pappa. Hans ögon tindrade, han skrattade och skojade. Men nu… Hans ögon gapar svarta och tomma. Utan henne är han ingenting.
Det har inte alltid varit ett alternativ, att sluta leta, men nu har det utvecklat sig och blivit just det, ett alternativ.
Ska jag fortsätta leta?

5. Pojken
Jag ser henne på håll. Jag har lagt märke till henne så många gånger förut.
Det är något speciellt med den flickan. Hennes klargröna ögon mot den ljusa hyn.
Hennes långa svarta hår som nu far omkring i blåsten.
Svarta ränder på hennes kinder avslöjar att tårar runnit där.
Hon är så liten, så liten och mager. Det känns som att om vinden skulle blåsa alltför stark någon gång så skulle hon falla isär. Men hon är vacker. Det kan ingen ta ifrån henne.
Jag vet att hon alltid är ensam. Hon pratar aldrig med någon, ser aldrig på någon.
Hon bara finns.
”Vad tänker du på?”
Det är Martin som frågar.
”Hur länge har den där flickan gått på skolan?”
”Jag vet inte riktigt. Allt jag vet är att hon och hennes alkis till farsa flyttade hit när hennes morsa dog i cancer för ett år sedan och att hon inte öppnat käften sen dess. Jag märker knappt att hon finns. Vaddå då?”
Martin… Han bryr sig inte om någonting.
”Nä jag bara undrade. Hur har du fått reda på allt det där?”
”Äsch, det är sånt man vet. Jag fattar inte varför du bryr dig. Ska vi gå in? Jag fryser lite.”
Varför jag bryr mig?

6. Flickan
Min vackra mamma. Hennes långa kopparfärgade hår i en prydlig fläta på ryggen. Den vita linneklänningen smiter åt runt midjan. Hon ler, hennes klargröna ögon sprakar. Min vackra mamma. Pappa sitter vid köksbordet och ser på när hon gör i ordning morgonkaffet.
Mamma nynnar på en gammal sång. Deras blickar möts.
Hela rummet är fyllt av deras kärlek. Det är en underbar morgon. Jag sitter på golvet framför köksbänken och kelar med katten. Lycka. Solen lyser in genom fönstret och bildar solkatter på väggen. Skönhet. Låt det alltid få vara såhär.

Jag minns det så väl. Jag kommer aldrig att glömma. Hon finns därute någonstans. Jag vet att hon finns. Jag ska hitta henne.

7. Pojken
Jag har tänkt en del på flickan efter det som Martin berättade. Kan det verkligen vara så hopplöst? Hon måste må något fruktansvärt dåligt. Det är kanske därför hon inte har tagit någon kontakt. Hela hennes uppsyn visar att något är fel.
Jag släpper mina tankar en stund för att ta en titt på klockan och upptäcker därmed att jag är försenad till engelskan. Jag tänker över min dåliga tidsuppfattning en halv sekund, gör en helomvändning och… Böcker som flyger i golvet, papper åt alla håll och där står hon. Mitt i allt. Hon står som fastfrusen i marken. Tiden stannar upp.
Jag ser in i hennes klara gröna ögon.
Jag ser att de fått se mycket ont men jag ser också något mer.
Kan det vara hopp? Ett hopp om att allt ska ordna sig. Det är kanske bara jag som inbillar mig.

Flickan
Allt hände så fort och nu står jag här.
Allt är en enda röra men jag står här.
Han ser forskande på mig med sina vackra bruna ögon, som om han söker efter något.
Det var så längesen någon mötte min blick. Han är god.
Han är det första som ser på mig som den jag är nu. Han måste vara god.
Plötsligt hinner tiden ikapp mig och jag kommer snabbt på andra tankar.
Måste skynda mig härifrån, vill behålla det här ögonblicket precis som det är just nu.

Pojken
Som i ett trollslag kastar hon sig framåt, samlar ihop de böcker och papper hon tappade i krocken och… hon är borta igen. Känslan av tomhet tränger sig obehagligt på.

8.
Jag kan bara inte sluta tänka på henne.
Hon finns i mina tankar hela tiden. Jag kan inte koncentrera mig på någonting.
Jag måste hjälpa henne. Jag måste!
Hon ska inte leva så. Ingen ska leva så. Jag måste lyfta upp henne. Hon lever inte nu. Hennes hjärta är fullt av sår. Hon måste läka. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.
Känslan av tomhet finns kvar.

Jag går på den smala skogsvägen på väg hem från skolan.
Jag låter tankarna komma och gå som de vill.
Ingenting är längre klart. Är detta verklighet?
Trädens kala grenar mot den mörkgrå himlen. Det är rått ute.
Jag drar upp halsduken över öronen och näsan. Jag ryser till. Verkligheten slår hårt.

9.
Jag sitter i köket och vevar i min oboy. Det är alldeles för tidigt på morgonen.
Jag satt uppe hela natten och pluggade igår. Jag och min mamma hade ett stort gräl när jag kom hem. Min lärare hade nämligen ringt hem och meddelat att om inte jag skärper mig kommer jag att få ig i ett flertal ämnen. Min mamma blev helt förkrossad. Hon har gått hemma och trott att jag fortsatt på samma linje som andra året på gymnasiet. Hon sa bland annat att hela min framtid kan ligga i lärarnas händer. Hon har helt rätt. Det har hon verkligen. Det är bara det att jag helt har tappat greppet. Jag har varit upptagen med så mycket annat så jag har helt enkelt glömt bort skolan. Efter andra årets alla mvg:n förlorade jag glöden totalt och trodde att det skulle bli en lätt match. Men så fel jag hade. Jag ska redovisa mitt arbete idag på svenska lektionen. Jag har alltså skrivit en uppsats om mobbning. Vi har haft tre veckor på oss. Jag gjorde allt över en natt. Jag är glad att läraren ringde. Annars hade jag inte ens kommit ihåg det. Det kanske låter svårt att få ihop ett arbete som är beräknat på tre veckor över en natt men det var det lättaste jag gjort i hela mitt liv. Jag skrev inte om mobbning på det sättet som de flesta kanske kommer i kontakt med och vet mycket om. Sparkar, slag och ord ingår inte alls i mitt arbete. Mitt arbete handlar om att inte bli sedd.

10. Flickan
Han måste ha varit en ängel. En ängel som har kommit för att rädda mig.
Min fantasi skenar iväg, som vanligt.
Jag drömmer om en tid, om en plats. Jag vet att den finns någonstans. Jag vet bara inte hur man kommer dit. Hur tar jag mig till platsen där sagor är verklighet?
Det går ganska lång tid utan att någonting händer. Dagarna rusar iväg, veckorna likaså.
Men så en dag.
”Du”
Jag vänder mig om. Där står han. Solen som lyser bakom honom gör att jag inte kan se hans ansikte så tydligt. Men det gör inget. Jag vet precis hur han ser ut ändå.
Vi står länge och ser på varandra. Han håller om mig. Andas i mitt hår. Jag blundar.
Vi föddes idag.
Jag ville resa mig, stå upp, men jag klarade det inte. Nu har han hjälpt mig. Han tog mina händer i sina, drog mig upp på fötter. Det finns bara vi. Vi föddes idag.
Nu vill jag leva.

11.
Dagarna flyter på. Mitt livs lyckligaste dagar.
Hand i hand går vi på vägen som jag i nästan ett år vandrat på själv varje morgon.
Jag är så lycklig! Så otroligt lycklig! Jag svävar som på moln. Jag kunde aldrig ana att det fanns någon som honom.
Han ser på mig, ler och säger ”Jag älskar dig”
Jag andas, låter orden sjunka in, njuter av hans närhet.
”Och jag älskar dig”
Jag mår så bra tillsammans med honom. Han förstår mig verkligen. Vi kan sitta och prata om ingenting i timmar. Äkta kärlek är när man älskar varandra mer än livet. Är det så?



(Del två)



Där sagorna får liv

1. Pojken
Det var en iskall och klar morgon i december.
Snön låg vit, himlen var blå och solen lyste över världen.
Lyckan spred sig i min kropp. Idag var det exakt 1 månad sedan jag träffade henne första gången. Vi hade bestämt dagen innan att vi skulle fira detta med en heldag tillsammans, bara vi två, ute i naturen. Vädret kunde inte ha varit bättre.
En dag som började så vackert, hur kunde den sluta så olyckligt?

När hon kom gående emot mig såg jag direkt att någonting var fel.
Innan jag hann fråga sa hon ”Vi kan inte träffas idag. Jag har annat för mig. Måste gå nu.”
Hon sade allting mycket mekaniskt och onaturligt tydligt, som om hon hade tränat in precis vad hon skulle säga. Hon kysste mig ömt men inte som hon brukar på kinden och gick sin väg.
Jag stod länge och såg efter henne där hon gick. Helt förstummad över det som nyss hänt.
Mitt hjärta dunkade oroväckande. Vad kan ha hänt?
Flickan som pratade med mig nyss är inte flickan jag lärde känna för en månad sedan.
Något måste vara fel. Jag tittade upp mot himlen och frågade ”Vad är det som har hänt?”
Jag väntade på svar, men det kom aldrig något.
Jag vände och gick hemåt.

Jag satt på en stol i vardagsrummet i timmar utan att något hände. Stirrade bara rakt in i väggen. Väntade på ett tecken. Ett tecken på vad som var fel. Så kom det.
Jag hörde en bil stanna och parkera utanför, fotstegen på trappan och knackningarna på dörren. Utan att vänta på svar flög dörren upp och två poliser kom in.
De var en man och en kvinna. Mannen var lång och bredaxlad med mörkt nästan svart hår och bruna ögon. Kvinnan var raka motsatsen. Hon var kort, smal och ljus. Hennes ögon var nästan för blåa. När kvinnan öppnade munnen kom det som en chock. Hennes mörka, grova röst flöt ut i rummet. ”Har du sett en flicka vid namn Maja? Jag har hört att hon skulle vara här idag.”
Genast blev jag klar i skallen. ”Maja!?”
Jag såg hur kvinnan hoppade till. Jag måste ha skrikit.
”Ja, Maja, hon har varit borta sedan imorse då hennes far hittades död i deras hus. Maja berättade för grannen vad som hänt och bad honom ringa polisen innan hon försvann. Det sägs att hon skulle vara här.”
Tankarna kraschade in i min hjärna. Allt kom på en gång. Hennes pappa är död.
Vart är hon? Hon älskade sin pappa trots det han gjorde. Hon måste vara helt förkrossad. Hon sa till mig en gång att trots att han drack så skulle hon inte klara sig utan honom, hon skulle inte kunna leva utan honom. Hennes mamma… vad var det hon sa om henne. Hon sa… Ja just det, hon kommer att träffa sin mamma igen. Men var? Tänk, tänk nu Anton tänk! I en annan värld i en annan tid. Ja! I en vintervärld där sagorna blir verklighet. Hon förenas med sin familj igen, i en vintersaga. Så var det. När hon och hennes pappa dör… Nej!
Jag störtade upp från stolen, rusade förbi de två poliserna och sprang. Jag sprang och sprang tills det kändes som om benen inte skulle bära mer. Det började bli mörkt. Himlen var full av stjärnor. Jag tittade upp mot den svarta himlen och stjärnorna gav kraft ny kraft till mina trötta ben. Jag visste var hon var. Jag kände det i mitt hjärta. Hon var där vi träffades första gången. Då jag höll om henne. Då hon grät i min famn. Då det bara fanns vi. Det får inte vara sant. Inte nu.

Jag ser henne på håll. Som en mörk skugga ligger hon i månljuset på den vita snön.
Jag kastar mig fram till henne. Det får inte vara sant. Nej! Det får inte ha hänt. Allt som försvann. Hon var ju lycklig. Nej nej nej.
Det glimmar till i snön. Det sylvassa rakbladet ligger vid hennes sida.
Hennes handled ligger blottad framför mig. Blodet i snön som ett svart hål. Jag lägger mig vid hennes sida, försöker värma hennes kalla och livlösa kropp. Kristallerna sprakar runtomkring oss. Det blir svart.


Snön glimmar som klaraste kristall tillsammans med ljuset i den kalla morgonluften.
Träden står tysta och betraktar världen med sina silverprydda grenar lätt följande vinden i dess lugna svep. Hon ser på mig med sina klargröna ögon. Långsamt börjar livet vakna i vår vintersaga..