Nu står jag där igen. Återigen har jag slungats. Det som kändes så bra, det när vad man sa inte darrade på handen, när, så att säga, även stämbandet tycktes instämma med vad som kom ut ur munnen, när hela huvudet och nervsystemet för en gångs skull tycktes vara överens om att ja, nu är det DU som talar UR DIG SJÄLV, det har vi mycket säkra källor på. Men jag står ju där igen, tittar inåt och där står ingen. Igår kväll när jag gick till sängs trodde jag att den här gången, bara den här, var det jag sa någonting mer än ett försök till att hävda mig själv. Det var det inte, utan som vanligt, ytligt skådespeleri. Just den frasen tänker jag ofta på. Ytligt skådespeleri. Det finns ett urval med liknande fraser som alltid ekar i mitt huvud och återkommer minst en gång per dag. Minst en gång per dag smiter de på ett eller annat sätt längst fram i tankeprioriteringslistan. Några av dem harmlösa, till exempel "David Bowie på 70-talet är det coolaste som finns." Vissa andra möter jag med en lätt irritation – exempelvis "alla människor föds och dör ensamma, och tidsgapet där emellan går ut på att leva i illusionen om att så inte är fallet." Just den kan dyka upp i så malplacerade sammanhang. När jag är med vänner, när jag skrattar, höjer mitt glas eller sänker det. Det kan då verka som att mitt huvud bara driver med mig, spelar ett spratt för att få uppmärksamhet. Men huvud är inte en sådan typ som skämtar. Huvud är gravallvarlig. Så jag vet inte.