- Hur kan jag gå tillbaka till denna psykiska terror? Nu när jag äntligen är fri..
Du tittar med sorgsna ögon och säger
- Du har levt under denna terror i, sa du tre år?
- Jaa..
- Den psykiska terrorn har blivit din säkerhet, för det är de ända du vet om..

Jag kan inte gråta, kan inte vara ledsen.. Kan mest skratta åt hur förbannat dumt allting är! Jag är inte längre medveten om att man ska kalla sin flickvän för "älskling" eller liknande gulliga saker, Nej..

Jag har vant mig vid "min lilla slyna" och det värmer mitt lilla frusna hjärta när du säger det, för då pratar du i alla fall med mig...
- Ja älskling! Jag är din lilla slyna..
Älska mig, se mig, ta på mig, tänker jag tyst för mig själv..
I stolen, på viva, på öppenvården, för oss, som hamnade snett..

- Vill du tillbaka till honom och knarket?
- Vaa?
- Jag frågar inte hur du känner imorgon, eller igår.. Hur är det just idag?
- Jag vill knarka! Med honom....

Samtalet tar efter en lång men ganska skön timme slut... Jag står nu själv igen, medveten om att jag i helgen, kommer att träffa honom...
Vi ses om en vecka.... Om ännu en gång, jag misslyckats med att hålla mig borta från drogerna och borta från min älskade psykopat....