oavsett hur fort jag andas

Ditt hår var lika blont som mitt, mina ögon lika gröna som dina och ditt triangelformade födelsemärke satt lika nära vänster skuldra som mitt gjorde. Du kunde lägga benen över axlarna lika smidigt som jag kunde och du kunde precis som jag göra 37 kullebyttor i rad. Men där någonstans, ungefär mellan din page och mina rastaflätor, tog likheterna slut. Du älskade snabbmat lika mycket som jag hatade det och jag längtade efter sommaren lika mycket som du saknade vintern. Jag läste lika många böcker som du såg filmer och du talade lika gott om skådespelare som jag om djurens rätt. Du spelade fotboll medan jag dansade. Du ville ha ketchup på dina pannkakor när jag ville ha glass och du gick runt i sandaler och kjol lika ofta som jag hade jeans och gympadojor. Men ändå, eller kanske just därför, höll vi alltid ihop. I glädjen, skrattet, tårarna, kramarna, pinsamheterna och kaoset. Det var dig det där omtalade fotot på mitt nattduksbord föreställde och det var med dig alla bus planerades. Det var du som fick höra alla detaljer om hur det kändes att titta på någon som fick en att tappa andan, förnuftet och tidsuppfattningen på en och samma gång. Det var du som lärde mig hur man får det att se ut som om man inte vet någonting när man i själva verket vet alldeles för mycket. Det var du som gjorde mig till den jag är. Om jag är någon. Om man kan vara när ens värld fallit sönder i så små bitar att kaksmulor verkar stora. Om man kan hålla samman en fasad när den vanliga lösningen försvunnit. Om man tror på en andra chans. Om musiken fortfarande vibrerar när tystnaden tagit över. Om jag kan berätta hur det kändes den där gången

lyssnar du då?

Du känns så långt borta nu. Eller så är det jag som är en evighet från din värld. Jag vet inte ens när du går upp på morgonen eller vad du säger när du svarar i telefonen. Jag vet inte vem som får vakna upp intill dina andetag eller vad dina sömngrumliga ögon möts av på morgonen. Jag vet inte om du fortfarande använder ICA:s eget schampo och jag vet heller inte om du bär amuletten som jag köpte till dig när du fyllde tolv och inte ville ha något riktigt kalas. Du ville bara fira med mig och vi drack Coca Cola och åt muffins tills vi inte kunde göra något annat än rapa och skratta åt hur löjligt det såg ut när man blåste så hårt med sugröret i glaset att bubblorna bubblade sönder varandra. Och jag ville aldrig

bubbla sönder dig.

Jag ville aldrig. Du vet. Din tystnad ekar i mig och jag önskar. Jag önskar att även om inte tiden kan läka alla sår så kanske viljan kan. Det var länge sedan. Ändå känns minnena tydligare än mitt senaste andetag. Jag kan fortfarande se ditt hånfulla leende framför mig, eller höra ditt öronbedövande skrik när du förstod hur det verkligen låg till. Det var som om du skrek ut dina stämband eftersom du ändå inte visste vad du skulle använda dem till längre. Och jag förstår. Jag ville också skrika. Men det kunde jag ju inte, eller hur? Hur hade det sett ut? Hur hade det sett ut om jag hade sagt det jag egentligen tänkte? Att det inte var som en planerad käftsmäll utan mer något som händer för att man slinter. Att jag inte hade haft en aning om vad sorg är innan du såg på mig med den där blicken som betydde farväl. Den där blicken som jag sett dig ge andra och som jag visste exakt hur den såg ut. Exakt hur mycket avsky som fanns i dig då. På skalan som satt på din dörr var det i alla fall över dörrhandtaget. Och det gjorde alltid förbannat ont att slå huvudet i dörrhandtaget.