När det kalla blodet pumpar, likt sin uppgift för dagen och när den gråa dimman av vad som borde vara en dag uppenbarar sig med stenkall och smutsig puls... puls... när blodet är så kallt att det lika gärna kunde vara betong i ådrorna, för det känns så, tills trycket än igen påminner om att man lever, för att sedan gå tillbaka till tystnaden, sen kommer det pulserande dunket åter. Du lever. Men det är granit under huden.

Det finns en påtaglig ångest som smälter samman med gruset i den kyliga versionen av blod som nu smärtsamt försöker cirkulera.

Det går inte, det funkar inte... jag kliar mina armar så blodet rinner, blodådrorna värker från pulsen som försöker hålla mig vid liv. När jag blundar så ser jag bara kampen i mitt inre, hjärtat som febrilt och skoningslöst kämpar för ingenting.

Det pumpar runt grus och ådrorna kliar, det är kallt... känns som jag kommer frysa fast vilken sekund som helst nu. Det kan inte fungera i längden...

En stunds tystnad, en skön paus på 3 sekunder för att sedan bli inte diskret påmind om hur man egentligen mår. Huden har bleknat. Blodådrorna lyser grått och till synes livlöst. Det finns inte längre en flod av puls där... bara grus. Det kliar...