Ett för länge sedan vackert fartyg gled in mot hamnen. Endast en lyktas ljus sken ur hytten där så många glada sjömän förut suttit. Nu satt endast en ensam sjökapten i slitna kläder och svepte grogg efter grogg. Skeppets slitna skrov slog in mot hamnens kaj.
Den druckne sjökaptenen snavade av fartyget och föll nästan ner i gatustenen, men han hade turen med sig och grep tag i en rostig skylt med en så gammal text att det var omöjligt att tyda vad där stod. Precis intill hamnen låg en krog som hade stått där så länge någon kunde minnas. En sådan byggnad som borde rivas men alla vet att den inte längre tillhör oss, den har tagit över sig självt. En krog med ett eget liv utan slut.
Sjökaptenen kämpade sig fram i ovädret och ramlade in på krogen en halvtimma innan stängningsdags.
”Godkväll mina herrar, låt mig bjuda laget runt på öl!” Ropade sjökaptenen när han åter kommit på fötter. De få gästerna som alltid satt kvar till stängningsdags jublade och svepte det sista av den ölen de redan hade. Sjökaptenen höll sitt ord och slängde öl från bor till bord. Han slog sig ner bland manskapet och berättade grundligt om sitt långa liv.
Hur han seglat över alla hav och hur hans harpuner slaktat havets bestar. Han förtäljde dem om hur hans kärlek försvann med spårvagnen 12:23. Hur hans sista resa blivit tung och hur han slutligen kom dit där han nu var. Han må ha varit allt för berusad men han var en man vars tunga talade till alla och fick alla dessa öron att spetsas. Tio minuter innan stängningsdags och ett hundratal historier senare reste sjökaptenen på sig.
”Nu mina herrar skall jag fara.” Ropade han. Det blev tyst, herrarna viskade.
”Vart skall du fara min gode sjökapten?” Undrade krogägaren.
”Jag skall fara till där jag förut aldrig varit, till en plats jag aldrig återvänder från. En plats där vi alla en dag ska samlas.”
Sjökaptenen gick direkt ut från krogen, utan någon som helst antydan till det kraftiga ruset kvällens öl skänkt honom. Han vände sig om och lyfte på hatten.

”Farväl. Tills vidare.”