Inte konstigt att alla strirrar. På mig.

Här hoppar jag runt i rosa tyll och drömmer mig bort.
I det barnsliga, lite fåniga fjanteriet.

Tänk att vara sisådär fem år, kunna dansa på gatorna.
Bland ballonger.
Ingen som dömer mig när jag skriker.
Efter mamma när hon handlar.

När pappa inte orkar.
Min vikt i sina armar.

När superhjälten är död.

Det är här det slutar.
Rosa tyll är inte längre okej.

För mig.