Det är dom där orden, dom finns där, hela tiden, i huvet.

Kan inte få bort dom, fast dom inget betyder längre.

Är omoderna, rent av lite löjliga.

Men jag minns, när vi trodde det var möjligt. När vi visste att om

vi bara jobbade på, så skulle alla andra förstå och gå med oss.

Sedan hände något, ibland bröts leden abrupt, av andra, men

oftare, försåtligt och inifrån, av dom vi trodde och litade på.

Idag finns nästan inget kvar, vi går ensamma, var och en får

klara sej själv.

Men ORDEN solidaritet jämnlikhet frihet, dom gömmer jag i hjärtat.