Så sitter hon där igen, på sängkanten, orkar inte resa sej.
Eller orkar och orkar, det är inget fel på benen. Det sitter i
huvet..
Det där kalla våta kolsvarta helvetet. Då, när allt dör en bit
i taget, hon också.
Tänker att hon orkar inte en gång till; klänga sej fast, stå på
öronen, ta sej upp, vackla vidare, inte en gång till..
Men om..om hon bara hänger kvar, en dag till..och en till..om
hon låtsas leva en dag till..
..kan hon skymta ett svagt lila ljus över björkarna
och sen kasta sej ut i våren.