Jag väntar. Varje dag.
Varje andetag, varje återhållet skratt, varje kämpande tår, och varje sekund av krystad lycka. Jag väntar på att mitt liv skall starta.
Precis fyllda 22, och precis lika vilsen som jag lovade mig att inte fortsätta vara när jag fyllde arton.

Min naivitet inför morgondagens gåvor är omätbar, och sanningen om mina svagheter uppdagas allt för fort för att jag skall klara av det. Mentalt.
Jag stampar vatten i en pöl jag för länge sedan växt ifrån. Allt för att det skall bli en ny morgon när mitt liv tar fart.

Vem har förlagt måttstocken för lycka? Vem har missat att berätta för mig vad man skall nöja sig med? Total lycka, i jämnförelse verkar Sagan om Ringen trovärdig. Mitt pseudointellekt tar livet av mig. När skall svärdet falla?

Vart är min karta?