Det har tagit lång tid för mig att överhuvudtaget ta mig tiden att sätta mig ner och skriva ner mina tankar och känslor.

Vi pratar mycket om anpassning. Vi anpassar oss till vår omgivning, vi är helt enkelt gjorda för att vara till lags med samhällets regler och de osynliga lagarna. Till slut om det har gått för lång tid så minns vi inte längre våra egna viljor eller tycken. Vi är de osynliga och de icke vetande människorna. Det tar en djup tid för de flesta innan de förstår att de inte längre lever eller kommer till uttryck vilka de själva är. Det kan vara skrämmande och omvälvande att inse vem man egentligen är eller hur inrutat ens liv är. Att anpassa och vara till lags inför andra har ett pris och en kostnad. Vi tror vi gör det för kärlek eller för att bli accepterade, men egentligen vill vi bara bli sedda för dem vi är. Vi har glömt bort att vi är redan en älskad varelse och ingen behöver ha pressen att duga eller vara älskad av alla.
När tiden har lämnat sina spår och vi har gått på för djupt vatten vet vi att snart inväntar det oss en djup kris. En kris som kommer att sätta sina spår och struktur i våra minnen och kropp. Vi är inte dömda i för tid och en kris har sina möjligheter enligt kineserna. Vi ser för det mesta bara den mörkaste gryningen och glömmer bort inväntan av den varma solen.
Anpassa är bra, men allting har sin gräns. Vi är inte här för att leva de andras liv. Utan vi är här för att fullborda våra egna liv och längtan.