Det var en vanlig dag.. Eller, en vanlig avtändnings-dag.. Jag är som alltid mycket lugnare, med lite lätt ångest och mycket tankar som vill slinka ur munnen på mig och in i örat på den mycket snällt lyssnande kompisens öra..

Som vanligt är din avtändning tvärtemot min... Inte det minsta lugn, ångest över ditt knarkande (som du alltid tar ut över mig) och efter tjugofemårs knarkande är du "visste-inte-man-kunde-vara-så-paranoid" paranoid... Dina sjuka ideér och "fantasier" som är så stora så dom knappt får plats i vår planets inre..

Du vill som vanligt bli av med mig för att få lite tid för dig (Jamenar det är inte så att hela vårt knarkande går ut på att tillfredsställa dina behov) I alla fall.... Jag traskar iväg till en kompis som bor i samma hyreshusområde.. Hon tar som vanligt emot mig med öppna armar och innerst inne vet jag, att hon vet att jag tagit, men det brukar jag vilja mörka (vi har ju så bra förhållande jag och min pojkvän)

Du ringer "jag-är-paranoid-många-gånger" och frågar vart jag är, vad jag gör och vem jag är med.. Och som vanligt skriker min kompis hej så han hör för att förhindra eventuella bråk och misstankar som kan bildas i huvudet på honom (som det lyckades bli denna gång)

Efter dina "runka-till-tankar-om-att-hon-är-otrogen" timmarna slutligen är över ringer du (redan) förbannad och undrar varför jag inte redan är hemma (jag är ju värdelös som inte fattat själv, att jag borde vara hemma precis när han är klar)

Jag traskar hemåt som vanligt, något lättare (efter att ha ord-bajast i timmar) som alltid lite nervös över vad som komma skall... För din avtändning, den har man lärt sig!! Att man aldrig kommer lära sig, det är aldrig likadant..

Väl hemma (tar en paus i skrivandet, trots månader som gått kommer ångesten och illamåendet) tar du emot mig som vanligt, tok speedad och med lite vitt klet i mungipan och så säger du med din överlägsna och totalt motbjudande röst "kom så myser vi en stund"

Nu vet jag vad som väntar! En eller ett par timmar då jag ska helt fokusera på dig och berätta om exakt allt jag har gjort (eller inte allt) bara den delen där jag är otrogen, vilket aldrig ha blivit en del, då jag aldrig varit otrogen..

Men denna gång är det anorlunda... Du tassar på tå och jag känner att du snart kommer explodera! "vad händer" tänker jag så tyst jag jag knappt kan höra att jag tänker det... Du kommer fram till mig, med hjälp av vänster handen torkar du bort det vita kletet i mungipan som har kommit tillbaka och tittar på mig med nästan lite lycka i ögonen och säger "Jag vet att du har varit otrogen"

Du ser ut som du vunnit på lotto, du har den blicken som du alltid har när du försöker "avslöja" mig, den vanliga "den-här-gången-har-du-varit-otrogen - Snälla!?" blicken.. Efter all gånger du anklagat mig så bryr jag mig inte längre om vad du säger, jag förbereder mig snabbt på korsförhör och tusen anklagelser.. Men så blev det inte denna gång..........

Du ser plötsligt allvarligt på mig, med ögon som inte längre ser ut som dom brukar... Du sliter tag i byxorna och drar ner dom till fötterna.. "Vad fan gör du!?" säger jag med en brusten röst och inser att jag i detta ögonblick har varit med om den värsta kränkningen någonsin. vet inte då att det kommer bli värre... (paus i skrivandet... hur jag mår, jag mår inte alls...)

Du knuffar ner mig med en enorm kraft i sängen och drar byxorna över fötterna, du tar tag i mina trosor och försöker dra av dom.. Jag håller i dom, desperat försöker jag hindra dig (inte för att jag är skyldig utan för att i min tro slippa bli mer kränkt) du blir rasande, sliter av mig trosorna som går sönder av dina hemskt starka rörelser..

"vad är det här" spottar och fräser du ur dig, ursinnig.. "flytningar, alla tjejer har sånt" du ser ut som du har hittat en skatt, du har äntligen kommit på mig, med att varit otrogen! Du ser så jävla äcklig ut när du luktar på mina trosor och sedan tittar du på mig med ögon svartare än svartas "sperma, det är sperma!!" Jag blir förtvivlad och inser hur illa till jag ligger.. Du är på din avtändning och bildar din egen värld som inte existerar, men som jag måste finna mig i..

Det trappas upp, du ställer frågor som jag lätt kan svara på och motbevisa din sjuka tro.. Vilket gör dig mer förbannad.. Du sliter tag, hårt.. förbannat hårt i mina lår och sliter dom isär från varandra och slickar.. Hånler.. "det är sperma.. din lilla hora.. du har varit och knullat en annan" tiden rullar på, frågorna haglar, ångesten är inte längre ångest... alla kännslor och tankar har lämmnat min kropp i en såpbubbla (för att slippa de hemska som pågår) och jag, jag är tom, helt jävla fucking tom..

Jag är förstörd, helt knäckt av din behandling.. Du frågar förvånat "är du sur?" jag svarar inte och kryper längre bort från dig.. "Är du rädd?" jag tar mod till mig och svarar "Hur fan kan du göra sådär!? Jag har aldrig varit med om värre!" Du ser förbannad ut "Fy fan va sjuk i huvudet du är! Jag gjorde ju ingenting!? Fan kan du inte ta att jag övereagera lite kanske?" Jag säger ingenting mer och går till sängen och sätter mig.. Du säger att du ska runkar färdig (för under dom jävla 50 timmarna vi har knarkat har du fan inte lyckats blivit klar!?)

Jag blev som vanligt den äckliga lilla slynan som fick sitta själv på ditt rum, utan telefon, dator eller något jag kunde ha kontakt med vänner och familj.. När jag grät skrek du åt mig att jag kunde lika gärna sluta grina, för du kunde inte bry dig mindre... Jag blev åter igen ignorerad, genomskinlig (men inte så pass att jag kunde ta mig därifrån eller haffa tag i telefonen eller datorn) Nhej! Du vill inte ha mig, men du måste ha mig där.. Bara för att göra den psykiska terrorn ännu större,,,

Månaderna har gått och jag sitter nu och försöker få ut den hemska händelser på skärmen framför mig.. klockan är snart tre och jag har en sjukt mysig kille som små-snarkar i min säng.. Men som jag inte kunde somna bredvid på grund av minnesbilderna av händelsen dök upp... Som jag fram tills idag faktiskt lyckats skjuta undan (men efter ett försök till intmt umgänge, börja minerna "knulla sönder mitt huvud")

Jag skriver ord efter ord som bildar meningar, meningar som ska försöka beskriva det sjukaste och mest kränkande jag varit med om (som än idag får magen att vända på sig och får mig att vilja försvinna från planeten och bli en obetydlig liten molekyl i universum) Men inga ord eller meningar kan beskriva den upplevelsen.... Inget kommer någonsin kunna mätas med den upplevelsen, eller ens kunna snudda vid brutala händelsen..