Om inte visselpipan hade trasslat sig in i en av stängerna som höll uppe det dragiga sjulet för coachar så hade han bergis hoppat upp genom taket. Svetten rann utefter armar och ben, hans påsiga overall var blöt av svett likaså.
”Tagga i nu för helvete!”, \"Dribbla framåt”, valkarna dallrade, tupén var nära att åka av och emaljögat var nära att fara ut ur ögonhålan som en kanonkula.
Samtidigt som en av hans spelare snubblade på ett kamerafilter som var utlagt på planen och gjorde en perfekt volt baklänges och hamnade med ansiktet i leran, slutade han hoppa upp och ner som en skadeskjuten guttaperkaboll. 1-1 hitintills. Ett självmål, ett självmord och många skällsord. Att hans lag, BK Gärdsgården skulle förlora mot IK Njurgrytan, skulle vara ett hårt och svidande slag som han och laget nog inte skulle hunna repa sig från. Regnet tilltog. Han började med båda händerna förbättra sin bakåtslick i tupén. Matchen kunde inte bli värre. Att kommendera ett lag som hade samma IQ som en låda tandtråd., Och ännu värre: förlora mot ett par idioter som hade förälskat sig i att jaga en orange boll och få den i en trasig papperskorg på en pinne.
Han gick in i omklädningsrummet och gick in på toaletten. Han fuktade sitt ansikte med kallt vatten, och tittade på sig själv i spegeln. Hans trötta, gråa ögon glodde dumt tillbaka. Hans hud var dryg och fet och blek, hans ansikte liknade nästen en ogräddad tortilla. Han suckade. Regnet tilltog. Håhåjaja, skulle inte ha bytt jobb.