Håkan Carlquist satt tillbakalutad i en konstläderfåtölj och tittade ut över Los Angeles horisont.

Han var fyrtiosex jordår gammal men fortfarande ung till utseendet.

Rymdtid hade den påverkan på människor. Eller, det var egentligen en myt. Snarare var det den otäcka, smutsiga blandningen av syre och andra ämnen vi levde med i jordatmosfären som gjorde att vi åldrades fortare medans det i skeppen fanns syrgas blandat med olika gasformiga kemikalier i en perfekt blandning för att uppehålla mänskligt liv.

Han satt på planeten jorden i Phantrax Krebles kontor och väntade på att det möte den ökände gangsterkungen brukade vilja ha med med Håkan varje gång denne var på jorden skulle börja.

Håkan skulle lämna sin last och hämta näringslösning, frön och torvkrukor.

Och en bunt intergalaktisk valuta till tejp och annat som behövdes under ett år i rymden.

Phantrax Kreble var produkten av en jordisk man och en kvinna av tvivelaktig härkomst från planeten Kquit. Han var på det stora hela fullkomligt och helt igenom vanskapt.

Precis som en Kquitian hade han inga ben, men inte heller de tentakler som de normalt använder för att röra sig över ytor.

Men han hade ett stort jordisk arsle som han med skinkornas hjälp använde för att kunna gå.

Hans kropp var i övrigt något geléartad och som krona på verket hade han en bulldogs ansikte.

Han hade för vana att bära specialsydda grå kostymer med skjorta och slips i exakt samma kulör.

För att se lite mer ut som en människa hade han specialtillverkade svarta läderskor som satt fästa på hans skinkor.

Det fanns inte många varelser i universum som kunde titta på Kreble utan att småle när han hasade omkring på röven med skorna klapprandes om höfterna.

Nu kom han in på kontoret, hasandes på sin bakdel och svettandes i floder.
Hans skjortkrage var indränkt i grönaktig svett och han andades som om han hade sprungit.

Sprungit på sitt arsle.

-Håkan, Håkan, vilken jävla dag. Nå, nu är du här. Har allt gått bra? Är du hungrig? Ska du gå redan? Hälsa mamma. Hej då.

Det var samma sak varje gång, tänkte Håkan.
Herr Kreble brydde sig nog allt om vad folk tyckte och tänkte men han förmedlade det på ett fullkomligt befängt sätt.

Han kom in i ett rum, ställde frågor av en trevlig och social natur men ville inte att någon skulle svara, sedan gick han innan någon annan hade hunnit säga ett ord.

Håkan brukade sitta kvar på Krebles kontor i en halvtimma och beundra utsikten.

Dricka riktigt, jordiskt bryggkaffe, äta en marylandkaka med chokladbitar och röka en marlboro.

Känna känslan av att vara på sin hemplanet.

Håkan var iklädd sin rymdräkt och hade sin hjälm i knät. Rymddräkten bar en stor logotyp på ryggen med texten "Krebles smågodis och charkuterier" för att förvirra rymdpolisen.

Naturligtvis lurade logotypen ingen men alla smugglare hade för vana att inte välja de intergalaktiska motorvägarna utan tog omvägar runt om i galaxen.

Vägen från kontoret gick genom Phantrax Krebles logistikavdelning. Här arbetade hundratals människor spritt språngandes nakna.

Håkan hade på gamla filmer sett hur människor som arbetade i crackfabriker tvingades arbeta nakna.

Så var det inte alls här.

Människorna som arbetade här var antagligen de lyckligaste människorna på jorden.

De spenderade sin dagar med att röka marijuana, snärta varandras nakna rumpor med marijuanaskjälkar och fnissa hysteriskt åt allt som.. Fanns, överhuvudtaget.

Håkan hade vid ett tillfälle lyssnat på när den fruktade gangsterkungen Phantrax Kreble hade försökt skälla lite på sin personal då effektiviteten inte var den önskade.

Alla hot om mord och klädtvång möttes av ett hysteriskt fnissande. Varje ord, varje rörelse Kreble gjorde bemöttes på samma sätt.

Phantrax Kreble hade tillslut gett upp och låtit personalen återgå till, ja, vad det nu var de gjorde.

De sista hundra åren innan människorna hade fått kontakt med andra civilisationer hade allt tenderat att bli mer och mer seriöst. Det skulle förändras radikalt.

Lev och låt leva som det gamla talesättet hade lydit hade fått tillägget "eller dö, om det är vad du känner för". Ingen tog numera någonting alls på allvar.

Motorcykelgäng som tidigare hade haft ett skrämmande grepp kring människors liv och rikedomar fick nöja sig med att bli utfnissade.

Varje försök till hot möttes med ett hysteriskt fnissande, varje stypgrepp, slag eller nedbränt garage på samma sätt.

Det gick inte att skrämma människor längre. De gjorde precis vad de kände för.
Filosofin hade spridits genom universum av intergalaktiska krummunkar från Styx och hade effektivt krossat varje tanke på en eventuell ordning som hade funnits överhuvudtaget.

Krummunkarna hade haft viss hjälp av universums bästa marijuana ska tilläggas.

Gangsterkungen Kreble insåg att han hade huggit sig själv i ryggen någonstans på vägen.

En gangsterkungs existens är baserad på att kunna sätta skräck i folk.
Det faktum att han hasade runt på röven gjorde det inte lättare. När sedan folk var flummiga fnissande idioter var det komplett omöjligt.

Och han gav dem marijuana.

Han hade gått igenom något av en livskris när han upptäckt att ingen verkade frukta honom längre. Han första tid på jorden hade det faktum att han inte någonstans såg ut som en människa räckt för att skrämma de allra flesta. Han behövde bara en ficklampa i munnen och bar överkropp för att få den allra hårdaste man att falla till sina knän och gråta efter sin tröstande moder.

Sedan hade krummunkarna kommit och rivit ner hans fasad.
I sitt sista försök att skrämma någon var det ett fyraårigt jordbarn som var offret.

Kreble hade hasat fram till barnet på röven och sagt åt det att ge honom klubban det sög på.

Barnet hade fnissat hysteriskt åt honom och sedan helt enkelt gett honom klubban.

Mitt i pannan.

Sedan hade barnet fnissat ännu mer och stulit hans plånbok.

Kreble försökte aldrig mer uppträda hotfullt offentligt.

Jordpolisen hade försökt bemöta beteendet med sura miner, batonger, pistolskott och allehanda våld. Krummunkarnas filosofi höll på att krossa de grundvalar som hela civilisationen vilar på.

Tillslut hade de stämt in i fnisset.

De hade kastat sina batonger och pistoler på marken och fnissat med.
Det dröjde inte speciellt länge innan de började arbeta nakna och pårökta.

Numera gick de runt i enbart polismössor och viftade med snoppen mot motorcykelgäng och fnissade hysteriskt.

Motorcykelgängen tittade med ledsna st. Bernardsögon mot poliserna och åkte hem till sina ömma mödrar för att gråta.

Sedan började också de råda bot på sin sorg genom att fnissa åt allt och röka marijuana.

Religioner, krig och andra viktiga samhällsfunktioner dog ut. Det fanns ingen rädsla att så dessa frön i längre.

I krummunkarnas filosofi ingick sanningen om döden. Ingenting dör någonsin, utan blir bara någonting annat. Människorna hade nog egentligen vetat det länge, men behövde någon som sa åt dem att släppa sargen och komma in i matchen.

Håkan gick ut på lastbryggan mot sitt skepp. Han kallade det Betsie efter en hund han hade haft som barn, som egentligen hade hetat Fido.

Betsie var en fyrtitvå meters fraktkryssare med två förbränningsmotorer för utgång ur atmosfären och två solcellsmotorer för framdrivning i rymden.

Hon var tillverkad på planeten Wekrituh för snart tjugo år sedan och även om hon hade sina glansdagar bakom sig kunde Håkan inte tänka sig att spendera all den tiden han gjorde i Betsie i något annat skepp.

Färgen var svår att beskriva men "köttfärgad" är nog den färgbeteckningen som passar minst illa.

På den bakre kortsidan hade någon osnuten unge skrivit "Det sa din mamma också!" med stora gula bokstäver. Håkan lät det stå kvar. Han gillade klangen i frasen, och någonting betydde det säkert. Iallafall hade Håkan låtit det stå kvar som hans budskap till galaxen.


Planeten jordens största musikexport hette för tillfället Ztarfakkaz. De hade gjort sig kända för sina tonsättningar av Agatha Christies böcker, ackompanjerade av en högvarvig ambitient schottis med hajskinnstrummor och kazoo.

Vilken radiokanal man än ställde in i rymden hördes sångaren Fredrik Brobergs stämma skrika ut "Tio små negerpojkar". Håkan hade hört en intervju med onanisten i bandet (ni läste rätt) där han hade kallat deras musik för "Psykospop! Musik att virka akvarium till".

Vanlig analogradio var fortfarande det som gällde om man ville nå rymdfarare på långa uppdrag. Men det berodde nog mycket på att de flesta rymdfarare, och då speciellt smugglare, inte var speciellt intresserade av att bli nådda av populärmusik.

På vägen ut ur jordatmosfären lyssnade Håkan på en rapport om hur otroligt livsfarligt och dunderkorkat det var att försöka lämna jordatmosfären just idag. Det pågick nämligen en enorm festival över hela jorden idag.

Snickersfestivalen. Och det måste vara något allvarligt fel på den som missar denna otroliga händelse.

Snickers var en mycket omtyckt chokladbit på planeten jorden. Den hade funnits länge och var väldigt väletablerad. Dessutom sades det att den hade löst svältproblemet i världen.

En enda snickers innehöll tillräckligt med kalorier för att hålla en vuxen människa vid liv i en hel vecka.

Dagen till ära hade en forskarteam genom avancerad DNA-duplicering återskapat Stephen Hawking som skulle hålla ett tal till mänskligheten om vikten att ha roligt och inte ta sig själva på för stort allvar.

Sedan skulle de söva ner honom innan han började försöka förklara universums mysterier. För det skulle ingen orka med.