Håkan var nio år gammal när kontakten först gjordes. I det lilla sömniga samhället Ljugarn på ön Gotland i östra Sverige.

Sverige hade länge varit utvalt av den galaktiska kommitén för att svenskarna verkade ha så vansinnigt trevligt.

De dansade och sjöng och verkade på det stora hela vara ett härligt gäng.

De hade långt tidigare utsett svenska till hela galaxens tungomål och hämtat en och annan svensk till sina moderskepp för att dels lära sig grammatik och dels för att fråga ut denne om dennes sexliv.

Sedan hade de satt in analprober för att mäta hjärnaktiviteten hos jordlingarna och skickat ner dem igen.

Sedan hade de upptäkt att hjärnan, trots deras forskares övertygelse inte satt i rövhålet hos jordlingarna och hämtat upp objekten igen och satt proben..

Någon annanstans helt enkelt.

Nog hade det varit bättre om ursprungplanen hade följts och man hade väntat med den första kontakten tills jordlingarna hade slutat slå ihjäl varandra över småsaker, men efter hundratusen år hade kommitén helt enkelt tröttnat och landat med ett skepp på ljugarns strand.

Jordlingarna hade samlat alla sina militärer. Kryppskyttar i varenda buske, på varenda hustak, till och med i vattnet, men detta har senare erkänts som ett misstag då de allra flesta drunknade.

Stridsvagnar stod med sina enorma kanontorn riktade mot det stora skeppet som landade.

När skeppet väl stod på stranden hade det börjat spela en lustig liten melodi och ledamoterna och en samling krummunkar, hade stigit ut från skeppen.

Krummunkar är lite mindre än trettio centimeter höga små rynkiga figurer. De är helt hårlösa och har små pliriga ögon, spetsiga näsor och ler konstant och nynnar små finurliga trudelutter.

-Men, jävlar, vad söta ni är!

En jordisk befälhavare på stranden hade börjat fnittra hysteriskt när en liten krummunk hoppade uppför hans ben och tog hans hand.

Den lille krummunken såg djupt in i befälets ögon och gav honom det varmaste och kärleksfullaste leendet den lille krabaten kunde förmå.

Inom ett par veckor var allting så förändrat att ingen kunde komma ihåg varför de hade brytt sig om att leva på något annat vis överhuvudtaget.

Människor spenderade hela dagar med att ligga under ett träd och gulla med en krummunk.

Hemmafruar började sticka små ylletröjor till de små gynnarna som mottog alla gåvor med ett varmt solskensleende och sina pliriga små ögon.

Snart hade andliga centrum invigts över hela planeten. Små krummunkar satt på kuddar överallt längst vägarna och sa med sin blotta uppsyn till människorna att gå ur sina bilar, promenera en bit, ge varandra en kram och ligga med varandra.

Ny teknik rasade över jordlingarna. Saker som inte ens hade tänkts på ens på de vildaste efterfesterna med Mötley Crue.

NASA hade aldrig känt sig så dumma.

Jo, kanske efter siriusprojektet, men aldrig tidigare.

Här kommer små farbröder som ser ut som trädgårdstomtar i sina stickade tröjor och visar på teknik som ingen, och jag menar ingen, ens hade tänkt sig någonsin behöva.

Krummunkarnas filosofi gick ut på att med vetenskap förklara saker och ting på ett förståeligt sätt och därmed eliminera rädsla för saker vi inte känner till.

Döden tillexempel. De förklarade att ingenting någonsin egentligen dör, utan bara löses upp i universum för att bli en del av någonting annat. De förklarade det totalt onödiga med att slösa bort vår tid som människor med att gå till tråkiga arbeten för att få pengar.

Pengarna i sig var totalt onödiga. Och om alla kom överens om att så var fallet, skulle vi bli mycket lyckligare.

Och, det fungerade faktiskt väldigt bra.

Numera rådde en enda intergalaktiskt valuta. Den fungerade mer som en symbol för en tjänst, eller en limpa, eller en tejprulle.

Men också en tjänst eller en limpa eller en tejprulle fungerade som valuta.
En individ kunde tillexempel köpa en öl för en tejprulle som barägaren sedan köpte en limpa för, som bagaren sedan kunde tejpa en modell av en klubba för, som han sedan kunde slå någon i huvudet med.