Livet är ju fullt av val numera
då kan man ibland i sig själv notera
ett svart hål av ångest och apati florera.

Man undrar varför allt enkelt inte kan vara
livets stigar uppenbara.
Ens själ inte kvalets demoner hava.

Kanske vår generations lidande visa
att inte ens allting lyckan kan bespisa.

Men kanske jag migsjälv nara bedrar
då världen ibland kan vara alldeles underbar.

Kan det så vara, att om man i mörka tankar fastna
man kanske bara i onödan sin egen börda lasta?