Liggande till sängs i ett utkylt rum, sovande.

En mjölkvit öken vecklar ut sig i min kropp

Som att lösa bandet på barndomens julklappar slår den ut, min öken.

Den är också en styv våt kartong i sina kanter, en rutten doft av

ännu en flytt till ett rum för resande, en passagetillvaro mellan

sköte och mull.

Här i rummet brinner jag vittkyskt. Sedan länge har känslorna

förvisats och in träder brännade ståltrådar som bara visar


blodlösa strukturer.


Sedan länge har tanken på döden i rakkniven

bytts till ännu ett uppskov, ännu en samlad hållning med tillkämpad

grace.

(gnittergräs och fränved fäller ut en krycka och stapplar runt i cerebrum)


Vita fläckar växer över min karta till hamn. Svarta ringar av urin på betonggolv växer som skyddsvallar mot beröring.


(Lejonssols tass skall komma och tova ett kaos till karta, utan skratt men med säkrare hållfasthet)



(Stundtals har jag öppna porer och mäter gräsets atomvikt, och nöjer mig med detta som lördagsspex)