LIV

Jag sover så fruktansvärt oroligt i Pans lägenhet den natten.
Flera gånger vaknar jag till och blir först orolig för att hon inte kommit hem än, och när hon tillslut ramlar in i lägenheten och kryper ner bredvid mig blir jag ännu oroligare varje gång hon inte har somnat än.
Ändå säger ingen av oss någonting till varandra på hela natten och morgonen.
När jag vaknar till för något som känns som tusende gången ser jag på mobilen att klockan är halv tolv.
Och då kan jag bara inte somna om igen.
Men jag förmår mig heller inte att gå upp ur sängen.
Jag vänder mig mot den djupt sovande Pan som ligger där bredvid mig och är så vacker.
Hennes röda hår flyter över hela kudden.
Det är ganska trassligt och jag funderar över var hon höll hus i natt egentligen.
Hur länge kan efterfesten ha hållit på?
Jag vet inte vad klockan var när hon äntligen kom hem, men den var långt över fyra i alla fall.
En annan fundering dyker upp i mitt huvud också.
Något som verkligen börjar tära på mig där i det alldeles för dagsljusa vardagsrummet.
Bråkade vi allvarligt igår?
Jag önskar av hela mitt hjärta att det inte ska ha förändrat någonting, just det att jag skrek åt henne så.
Försöker intala mig själv att det var nödvändigt, men det gör ändå ont i mig när jag tänker tillbaka på allt som hände hemma hos Ville.
Bråk är något av det värsta jag vet.
Jag hatar att människor kan börja bråka om en liten skitsak som sen kan leda till något jättestort som blir…allt.
Och jag vill verkligen inte att det ska hända mig och Pan.
Min fina, vackra Peter Pan.
Hon suckar ganska ljudligt i sömnen och jag undrar vad hon drömmer om.
Men jag vågar inte väcka henne.
Det är kanske bäst att hon får sova till hon vaknar av sig själv så att hon får vila ut, sova av sig ruset.
Efter en stund lyfter jag försiktigt undan täcket och ställer mig upp på vingliga ben.
Jag känner hur det snurrar till i huvudet.
Vad hade jag förväntat mig?
Jag har inte ätit någonting sen tidigt igår kväll och jag drack också en del under kvällen och natten, om än inte på långa vägar så mycket som Pan och Miqe.
En rysning går genom hela min kropp när jag kommer på hur längesen det var jag såg min bror sådär full.
Han brukar nästan aldrig dricka, det är bara någon gång ibland som efter spelningar, som det händer.
Och då brukar jag oftast inte vara med.
Vi har bara druckit tillsammans några gånger och det var säkert flera år sen.
En obehagskänsla sprider sig i mig när jag går in i badrummet och tar en dusch.
Jag försöker skölja av mig känslan med hett vatten, men det funkar inte.
Den stannar kvar och växer sig bara större och större.
När jag tjugo minuter senare står påklädd och studerar Pan som fortfarande ligger och sover djupt, då vet jag vad jag måste göra.
Min älskade flicka är så vacker där hon ligger och blundar.
Hon ser så fridfull ut att det egentligen smärtar mig att gå utan att säga hej då, men jag vågar som sagt inte väcka henne nu.
För jag måste verkligen hem och måla nu.
Jag känner i hela kroppen hur inspirationen håller på att välla över.
Känslorna brottas med varandra inuti mig, jag bara måste få stänga in mig i mitt rum med ingenting utom ritblocket, pennorna och kritorna som sällskap.
Jag tror att det kan bli någonting riktigt stort och mäktigt.
Försiktigt stänger jag Pans lägenhetsdörr bakom mig och skyndar ner för trapporna.
Spårvagnen dundrar precis in på hållplatsen när jag kommer springande.
Det är nästan fullt i vagnen precis som dom flesta söndagar vid den här tiden.
Åh, jag vill verkligen bara hem och stänga in mig.
Låta mig uppslukas fullständigt av alla dom här känslorna som trängs i mig och få ner dom på papper.
Jag kan inte stå emot det här, jag bara måste.

Sophie Zelmanis senaste album I’m The Rain strömmar ur högtalarna på lågmäld volym och fyller mitt rum.
Klockan börjar närma sig fyra och mitt golv är redan fyllt av teckningar.
Mest lila färger idag, bara en del svart och såklart rött.
Röd är färgen som symboliserar Pan-tumultet.
Och det är verkligen ett tumult, det har det varit hela tiden.
Tyvärr inte bara på det där vilda, positiva sättet som det var första kvällen.
Kanske är det alldeles för mycket känslor mellan mig och Pan…
Kan man känna för mycket för en människa?
Jag sitter uppkrupen i sängen och blickar ut genom fönstret.
Samtidigt som skivans fjärde spår går igång hoppar jag ner på golvet och lämnar utsikten från fönstret åt sitt öde.
Ett kolstreck på ett vitt A3-papper.
Blir till flera linjer, bildar former och känslor.
Låten hinner ta slut och spår fem börjar spela sina lite gladare toner.
Jag plockar upp en röd krita och gör samma sak med den som med kolpennan.
Målar skuggor och konturlösa, ansiktslösa människor.
Längst ner i högra hörnet skriver jag ”I’M READY TO HEAD OFF WITH YOU” med kolpennan och målar ett litet hjärta med min röda krita.
Inte förrän skivan har spelat klart sita låten och börjar om på spår ett känner jag mig färdig.
Jag håller upp teckningen framför mig och studerar mitt senaste alster.
Ibland kan till och med jag medge att jag är riktigt jävla duktig, och nu är ett sånt här tillfälle.
Precis när jag tänker att jag ska kolla mobilen för att se om jag fått några sms, går min ringsignal igång.
Det står Min Vackra Peter Pan i displayen och jag svarar direkt.
”Hej…”
”Älskling, var är du?”
Hon låter alldeles nyvaken och ganska bakfull.
”Jag är hemma. Kände att jag behövde måla en del. Och du sov så fridfullt så jag vågade inte väcka dig.”
”Åh…”, säger hon och låter lite lugnare på rösten. ”Jag blev lite rädd när jag vaknade och du var borta.”
”Det är ingen fara.”
Det blir tyst i luren en stund.
Jag kan se hennes mjuka, bleka hud och gröna ögon framför mig.
Åh, vad jag saknar henne redan!
”Liv, förlåt mig… Förlåt för igår.”
Hennes ord överraskar mig.
Jag vet inte om jag hade förväntat mig att hon skulle be om ursäkt.
”Shh, det är okej nu. Förlåt själv.”
”Jag älskar dig”, säger Pan och det låter som att hon gäspar. ”Men jag tror att jag somnar nu en stund igen…”
”Har du inte sovit tillräckligt nu?”
Jag blir lite bekymrad nu, även om hon är bakfull är det inte bra att hon sover för länge.
”Är det inte bättre att du går upp och dricker lite vatten och äter någonting?”, fortsätter jag.
”Mjo, kanske…”
Tyst igen.
Varför känner jag den här molande obehagskänslan?
”Du vill inte att jag ska komma över då? Jag kan fixa te och sådär, ta hand om dig lite…”
”Nej, det behövs inte, älskling. Jag behöver bara få vara ensam och sova lite… Vi kan väl ses imorgon?”
”Jaha, okej… Självklart.”
Någonting litet brister i mig där på golvet bland alla teckningar med Pans röst i telefonen.
Jag vet inte vad, men någonting är det som bara går sönder.
”Jag saknar dig”, nästan viskar jag.
”Jag saknar dig med. Pusshej…”
När vi lägger på kan jag bara inte stoppa tårarna.
Och precis när sminket från igår börjar bilda svarta ränder i mitt ansikte knackar någon på dörren två gånger och drar upp den.
Därutanför står Miqe med sitt stora, orangeröda hårburr och slokar lite i sin svarta Muse-t-shirt.
Hans väl ärrade och rätt så nyuppskurna vänsterarm ser riktigt hemsk ut såhär i dagsljus.
”Syrran…”
Miqe sjunker ner på golvet bredvid mig och slår armarna om min hals.
Jag slänger min mobil på sängen och kramar om honom hårt.
Borrar in näsan i hans halsgrop och drar in hans doft i näsborrarna.
Min bror luktar som han brukar göra, med inslag av rök, svett och alkohol.
”Fan, du var inte så glad igår… Eller hur?”
Han ser bekymrat, och kanske lite skamset, på mig.
”Nej, inte direkt”, säger jag och försöker torka tårarna en aning. ”Men ingen av er verkade bry sig avsevärt…”
”Alltså, förlåt, syrran… Jag var alldeles för glad och full och snurrig.”
Miqe stryker mig över den mascararandiga kinden och ser ut som en ledsen hundvalp.
Åh, vad underbar han är ändå, min älskade bror.
”Jag förstår dig egentligen”, säger jag. ”Ni gjorde en riktigt bra spelning igår och det är väl klart att man vill fira, men du var näst intill redlös inatt, Miqe…”
”Jo, jag vet, jag fick i mig alldeles för mycket… Men dom flesta drog runt tretiden och då gick jag och Ville och la oss.”
”Jaha, runt tre?”, säger jag förvirrat. ”Men vart tog Pan vägen då? Hon kom inte hem förrän typ halv fem..”
”Hon drog med någon tjej…Kimberly tror jag hon hette.”
”Vad var klockan då?”
”Jag vet inte, syrran.”
Miqe rufsar om mitt svarta hår och ler sitt mysiga leende.
Han rycker på axlarna.
”Jag vet verkligen inte, men det var väl typ när alla andra drog.”
Jag känner mig lite illa till mods nu.
Varför hade Pan dragit från festen med någon jävla brud och inte kommit hem förrän långt senare och varit så redlöst full att hon ramlade in i hallen?
Jag riktigt ryser vid tanken på vad som kan ha hänt.
”Men du behöver inte oroa dig för att dom ska ha strulat eller nåt, Pan var alldeles för full för att göra något sånt, tro mig.”
”Och det är väl inte heller så positivt, att hon var så full, menar jag”, säger jag och känner hur tårarna är på väg.
”Men hörru syrran!”
Miqe gör ett desperat försök att torka mina tårar igen, men förgäves den här gången.
”Det är väl lugnt mellan er nu, eller?”
”Ja, det är det. Men… Jag vet inte vad är som kryper i mig, men någonting är det som liksom har börjat äta upp mig inifrån.”
”Glöm inte bort din styrka, Liv.”
Han lägger en hand på min bröstkorg rakt ovanför mitt bultande hjärta.
Jag lovar honom att jag aldrig någonsin ska göra det.
Sen går vi ut till köket och fixar två kannor te och myser i soffan resten av kvällen.