Fönster efter fönster hade passerat i hissen.
Kanske var det just den här gången av alla tusentals
då vajrarna faktiskt givit upp och hon störtat handlöst
ner i avgrunden.
Och sedan,
ur det föredetta vertikala färdmedlet,
hade kanske denna ensamma själ stigit åter
upp till hans hem,
varifrån hon varit på väg hem innan
dess oväntade och abrupta
kroppsliga frånryckning ägt rum.
I denna lägenhet hade väggarna kanske viskat
om svek
och en sargad varelse kanske varit åter
i en dimma av denna ilska
som tryckt ner stenar genom hans strupe,
ner till sitt sedan länge ingrodda ångest-skrymsle.
Den lilla själen kanske då frågat sig själv
varför hon aldrig strukit hans kind och sagt ”Flyg!”
då hans ögon varit så trötta.
Alltid hade hon ju undrat vad som utspelat sig
där inuti.
Varför hade hon aldrig frågat?
När tog tystnaden över?
Hade det funnits något annat?
Den lilla själen hade kanske slutit
sina armar runt sin älskade väns bröstkorg
och gett honom sin kvarvarande, ringa styrka.
Hon hade då kanske sakta bleknat än mer
än som den skugga hon blivit
och då hon försvunnit
fanns kanske endast ett spår ännu kvar.
Det var vingarna
som långsamt börjat ta form
på den ärrade pojkens skulderparti.

Flyg.