Dom gör sina spår i kristallen
I snöflingans kärna gräver dom.

Det knastrar
Livet
Civilisation

Som varje annan planet svävar den
med organismer i sin fulla prakt.
Mirakel i sig.

Dom ser sig som universums mitt
Men i vår vackra metropol är dom blott en flinga av snö som sakta svävar förbi utan syfte.
Vi är bland varandra utan att träffas, versum möts utan att vi vet.

Tänk dig att när vi tittar upp mot stjärnorna ser vi mörker. Ibland ser vi ett ljus, men mest finns det mörker.
Det samma gäller dom korn som simmar i vårt hav, de celler i luften.
Dom ser ingenting när dom tittar uppåt.

Men när vi tittar ner ser vi varelser. Vi ser dom i våra mikroskop
Det gör dom också. Alla ser ner och ser något nytt.

Varje dag ser någon ner och ser något nytt, oss, dom, dom större, dom större, dom större.
Varje dag ser någon något mindre än sig själv men kan inte se den som tittar ner på dom.

Vi krymper varje dag i vårt versum. Precis som alla andra.

Vi är dömda att aldrig se det större.
Aldrig träffa universum.
Att alltid vara kungar.