Älskade, älskade du, var är du?

Jag hör stegen bakom mig nu,
Snabbare. Och tydligare nu.
Hjärtat slår snabbare, stegen blir tyngre.
Död, är det du?
Jag vill inte leka någon slags martyr,
Jag vill inte ligga och vrida mig i självömkan.
Men jag saknar dig ju nu!

Dimman börjar bli tätare,
Jag vill in i det igen. Samtidigt som det drar. Men fortsätter fråga mig själv – vad finns kvar?
Jag orkar inte med verkligheten, jag vill inte dit igen.
Den är så tyst och grå, här lyser himlen blå.
På en sekund, kan ett liv ta slut.
På en sekund kan jag vara brevid dig igen.
Känna dina andetag, höra ditt skratt. Och se vad som finns bortom allt.

Jag klär mig i ett skratt, döljer mina sår, tvättar dem och försöker leva mitt liv ändå.
Men jag börjar bli svagare, vekare. Hjärtat slår inte med samma kraft som innan.
Död, var är du?

Tänker på dimman. Tänker på dig. Tänker på att bara få krama dig, och vara med dig.
Tänker på hur lätt det skulle va, att ta mig dit någon dag. Hur barsligt lätt det faktist skulle va.
På en sekund, kanske någon minut. Så kan mitt liv ta slut.
Tänker på snaran runt min hals, tänker på var jag hade kommit någonstans.
Hade du varit där, och väntat på mig då?

Älskade, älskade du.. Var är du?
Jag vill ha dig här igen, det finns ingen som du. Det finns ingen som du.
Så kära död, krama ur mig min glöd, så jag får se min lilla favorit igen.

Jag älskar dig, amanda. det är nu över 3 månader sen.
Jag saknar dig så