Nancy minns det som igår. Då hon stod vid kanten av bron. Den kalla vinden smekte hennes hår. Helt utan rädsla blickade hon ner på havets botten. Lika orädd som hon var för att titta neråt var hon för att hoppa. Hon kommer ihåg hur allt plötsligt svartnade sakta framför hennes tunga ögonlock. Hon hann knappt ta en sista titt på stenen som då var bunden likt en snara runt hennes fotled.

En tår smyger sig nerför Nancys kind. Hon kan se framför sig hur förtvivlad Nataniel varit den dagen då han läste hennes brev.

”Nataniel min älskade sitt inte uppe och vänta på mig idag. När du läser detta är jag förhoppningsvis långt borta. Du vet ju att jag länge talat om att jag vill vara ett med havet. Nu kan jag äntligen få den vila jag så länge längtat efter. Jag vill bara att du ska veta att inget av det som hänt är ditt fel. Älskar dig, din för evigt. Nancy”

Hon minns varje ord som stod i brevet. Det gör henne illa till mods och ett uns av ånger lägger sig som en grop i magen. Nancy kan inte förstå hur hon hade kunnat vara så egoistisk att hon försökt ta sitt liv utan en tanke på alla som älskar henne. Minnesbilder spelas upp framför Nancys ögon likt en film. Hon kan nästan se Nataniels glödande blick när han sprang i hopp om att det inte skulle vara för sent, hur han hade hoppat i med kläderna på för att rädda henne. Sedan när han slitit för sitt liv för att få upp det tjocka snöret runt foten på henne som var länkat till en tung sten och hur han tafatt försökt hålla om henne med skakande händer i tron om att hon fortfarande var vid liv. Plötsligt kom hon ihåg hur snäll den gamla damen hade varit som ringt ambulansen och sedan åkt till sjukhuset för att se hur det var med henne och Nataniel. Nu står hon tyst för sig själv och bara stirrar på det vita ljuset. Det får inte vara sant viskar hon ut i den mörka natten i hopp om att få ett slags bekräftelse på att allt bara är en dröm. Det vita ljuset lyser upp de sorgsna orden precis så att de blir läsliga. Nancy är så utom sig av sorg att hon faller ner på marken. Där blir hon liggandes utan att röra en minsta vink med ögonen stilla slutna. Bakom den sovande blicken gömmer sig en skepnad av Nataniels vackra gröna ögon, hans svarta spretiga hår och härliga leende. Hon tänker tillbaka på alla deras roliga stunder de haft tillsammans. En gång hade han bjudit henne på en resa långt från den lilla hålan som hon bodde i. När de kommit fram hade han köpt en kjol till henne, bjudit på fika och allt annat. Han var generös, hennes Nataniel. Det minne som är klarast är den gången då han hade gått 6 mil i kyla, rusk och snö för hennes skull. Eftersom de bodde långt ifrån varandra och han oturligt nog blivit avslängd från bussen och glömt pengarna på sätet där han satt. Nancy slår sakta upp ögonen stirrar tillbaka på det vita ljuset och upptäcker till sin förtvivlan att lågan slocknat. ”Att ett ljus som slocknat kan likna alla själar vars livskraft sakta dött ut”. Med de orden slinker Nancys tunga hand ner i fickan på jackan. Hon tar upp en gammal buss biljett. Den som en gång för länge sedan tog henne till Nataniels lilla lägenhet. Den gången var första och sista gången hon var där. Hon minns det så väl. Hans söta katt som hon skulle få och hur mysigt de hade haft när de tillbringat helgen hos hans syster som bara bodde ett stenkast ifrån. Innan hemresan hade hon varit lite klumpig och råkat slå honom så det börjat blöda. Visst har hon alltid känt sig skyldig för det, men nu sprider sig en skuldkänsla värre än vanligt. Magen knyter ihop sig vid bara åtanken på att hon fått sin älskade Nataniel att blöda. Hur som helst så är det över nu, han kan inte längre blöda, inte längre känna smärta. Hon vill säga att det kan han vara lycklig för, men det är när den tanken tänks som hon får dåligt samvete. För att hon har lovat sig själv att fortsätta känna. Hon tvingar sig själv att känna smärta och fortsätta skratta. Leva livet för honom då han inte kan. Vara hans låga nu när allting slocknat. Då hon som mest längtar efter att få somna in, så slocknar allt. Mörkret äter upp henne inifrån. Det är som ett stort hål som bara växer och inte går att fylla.
När hennes ben väl orkar bära hennes tunga kropp reser hon sig sakta upp och sätter sig på en parkbänk i närheten av stenen. Nancy tycker sig se en skepnad komma gåendes mot henne i mörkret. Den kommer närmare och närmare. Fotstegen bryter tystnaden som varit. Silhuetten verkar nu bekant. Till sin förvåning ser hon att det faktiskt är den gamla damen som varit så snäll:
”Hej på dig vännen, Varför sitter du här ute alldeles ensam i natten?”
Nancy svarar att:
”Jag vet faktiskt inte varför, jag antar att jag försöker samla mina tankar”.
”Jo det kan ju behövas ibland. Men säg hur är det med den unga mannen som var så förskräckt och rädd senast jag såg honom?”
Det blir rätt tyst ett tag. Nancy bryter ut i tårar och tror att hon håller på att gå sönder i tusen bitar. ”Oj förlåt jag visste inte att det ämnet var så känsligt!” säger damen lite ursäktande.
”Nej det är bara det att jag inte mår så bra just nu och ohoh och
(Nancy börjar sakta stamma fram ett svar på den hjärtskärrande frågan) Nataniel, min älskade Nataniel är död. Tårarna rinner sakta nerför hennes redan våta kinder.
”Nej men stackars flickebarn, vad hände?” frågar damen smått nyfiket.
”Han hade varit sjuk sen en tid tillbaka. Det var någonting med hans lungor. Vad vet jag inte för det sa han aldrig, hur som helst så hade sjukdomen spridit sig och hans immunförsvar blev försämrat. Efter några dygn i det kalla sjukhuset på den hårda och ensamma sjukhussängen så slutade hans hjärta plötsligt att slå och han somnade in.”
Damen sitter tyst ett tag. Hon stoppar ner handen i sin ficka och tar upp någonting som Nancy tycker liknar ett smycke.
”Här denna får du av mig, det är en lyckoamulett och du verkar vara i behov av en sådan.”
”Tack så jättemycket, det är inte ofta jag får smycken så jag är jätteglad” svarade Nancy tacksamt. Hon lade amuletten i sin hand för att ta en närmare titt på det. Det var en harlekin utskuren i ett trä av något slag. Precis som hon skulle vända sig om och tacka så mycket än en gång var den snälla damen på väg bort. Nancy satt stilla kvar på bänken med ett leende på läpparna. Nu kom hon på en sak, hon har ju en tändare i fickan. Hon nästan springer fram till Nataniels gravsten. Tänder det slocknade ljuset, stirrar en stund på lågan och känner sig nu lyckligare, liksom lättad. Hennes ögon faller ner på texten Hon viskar tyst för sig själv:
”Älskade Nataniel Vila i frid. 1990-2009” En rysning går över Nancys ryggrad, hon känner sig illa till mods och bestämmer sig för att gå hem. Vägen hemåt är lång, det tar tid att gå och hon går ganska sakta eftersom hon försöker finna lugn i all den oro hon bär inom sig. En sista gång blickar hon över kyrkogården hennes ögon letar sig sakta runt för att försöka se ifall hon kan få en sista titt på Nataniels gravsten. Där hon ser den, det är den med det vita ljuset som brinner så vackert och det ligger en sten med formen av ett hjärta vid sidan av. Så med blicken fast etsad på Nataniels grav viskar hon än en gång ut i den kalla mörka natten:
”Hur ska jag kunna andas utan luft?”