Maria vaknar på morgonen och vet att idag är det en sådan där dag då hon inte vill gå upp. För idag är det bestämt att hon skall gå till doktorn. Hon vill inte alls gå till doktorn, för hon minns hur det var när mamma släpade henne dit när Maria var ett barn och det var inget roligt besök alls. Doktorn hade kallsvettiga händer och instrumenten var kalla. Maria har vaknat idag och vet att hon måste besöka doktorn för att få en spruta. Maria hatar sprutor. Det är vad hon minns i alla fall. Det märkliga är att sprutor kan kännas otäcka även i vuxen ålder. Hon brukade streta emot när mamma fattade tag om hennes arm helt vänskapligt. Men hon uppfattade det som tvång. Hon ropade att hon inte ville och halvvägs dit började hon gråta och då började mamma till tröst nynna en melodi varpå Maria tystnade och började att suga på tummen. Det var en oemotståndlig sak att mamma började nynna.

Maria vaknar på morgonen och vet att idag är det en sådan där dag då hon inte vill gå upp. För idag är det bestämt att hon skall gå till tandläkaren. Hon vill inte alls gå till tandläkaren. Hon minns att mamma förmanade henne att gå till tandläkaren för annars skulle hålen bli större och det skulle börja värka i dem. Men Maria ropade åt mamma vid frukosten att hon alls inte ville gå till tandläkaren för hon hatar sprutor och tandläkaren kommer att ge henne sprutor för att kunna laga de små hålen. Nu är Maria vuxen och måste gå till tandläkaren vare sig hon vill det eller inte. Inte nog med att hon har hål i tänderna. Hon får hål i plånboken också. Hon skulle inte ha tröstat sig med cola och godis. Hon skulle inte ha ätit de där chokladaskarna. När hon var barn fattade mamma en motsträvig Maria i armen och började nynna på en melodi. Då blev Maria genast en foglig liten tjej vid mammas sida.

Maria vaknar på morgonen och vet att idag är det en sådan där dag då hon inte vill gå upp. För idag är det bestämt att hon skall gå till frisören och hon vill inte alls gå till frisören. Hon vill inte mista en enda liten lock av sitt självlockiga hår.
Maria hatar att gå till frisören som är en man och hon vill bli klippt av en kvinna men den kvinnan har slutat där och nu är det en man som klipper barnen istället. När hon väl sitter där i stolen och känner hur varsamt han behandlar håret och hur han visslar en melodi, då känner hon hur lugnet breder ut sig och hur hon plötsligt känner att det inte är det minsta farligt. Här kan hon sitta och även kunna tänka sig att komma tillbaka dit senare på året. När han inte visslar talar han till henne med lugn röst. Han ställer inga frågor utan berättar istället något om en flicka han kände en gång.

Maria vaknar på morgonen och vet att idag är det en sådan där dag då hon inte vill gå upp. För idag är det begravning och hon vill ha mamma vid sin sida, inte att hon skall vara död. Pappa får Maria att sätta på sig sina finaste kläder, nej inte de som hon har på sig för att gå på fest. Utan de där grå och svarta kläderna som hon hade när morfar dog. Maria vill inte gå på begravning. Hon vill att det skall vara mammas arm som fattar hennes för att gå någonstans dit hon inte vill gå. Som till en doktor eller något sådant. Så hon kan ropa till mamma att hon inte alls vill gå dit. Och så skall mamma börja nynna den där melodin för Maria till tröst. Istället är det pappas arm som lägger sig om hennes och han nynnar inte alls, han visslar lågt istället och det är en helt annan melodi. Idag är det dags att gå till kyrkogården, att visa respekt och att ta adjö av mamma en sista gång. Allting är så sorgligt och mammas syster gråter i en stor vit näsduk. Alla är klädda i svart och det är så sorgligt och ledsamt alltsammans. Pappa lägger en krans på kistan och Maria lägger en enda röd liten ros. Aldrig mera skall mamma nynna sin tröstande melodi för Maria.


Maria vaknar på morgonen och vet att idag är det en sådan där dag då hon inte vill gå upp. För idag, som alla andra dagar i veckan är det bestämt att hon skall gå till arbetet och Maria avskyr att gå till arbetet. Hon ropar högt i det annars tomma köket. Hon vill inte alls behöva lämna hemmet och gå och jobba nu igen. När hon väl är där och träffar sina arbetskamrater och utför sina sysslor är det helt okej. När arbetsdagen är slut vill hon inte gå hem igen till en tomt ekande lägenhet. Varje morgon är det samma visa och varje eftermiddag är det samma visa. Hon nynnar så sakteliga för sig själv och så blir hon lugn och fin igen.