Det var en gång en pojke som hette Anton Vinter.
Han brukade kallas vinterpojken, både på grund av sitt efternamn men också för att han älskade vintern så mycket.
Han älskade allt som hade med vintern att göra, men speciellt snö. Han tyckte att snö var så vackert, speciellt när solen sken, för då glittrade snön så fint.
Han kunde ägna dagar åt att bara vara i snön, känna lukten av snö, känna konsistensen av snö.
Han brukade gå till en kulle varje dag på vintern och vänta på att snön skulle falla. Om det inte kom någon snö så väntade han tills det blev kväll och gick hem och drömde om att snön skulle falla nästa dag istället.

Dagen därpå snöade det när Anton tittade ut genom fönstret. Han sprang ut det fortaste han kunde och la sig och kramade snön. Den var efterlängtad. Efter att ha legat på marken, i snön, en stund så såg han en flicka lite längre bort. Hon låg också och kramade snön.

Men, vad är det där för knäppgök, tänkte Anton. Krama snön, vem gör det mer än jag?, tänkte han. Han var tvungen att gå fram till henne och fråga vad hon hette.
På närmare håll såg han hur söt hon var, detta kunde bara inte vara sant. En flicka som älskade snö lika mycket som honom!

Han närmade sig och sa hej. Han frågade vad hon hette och hon svarade:
- Jag heter Elin, vad heter du?
- Jag heter Anton. Jag tänkte bara fråga.. vad gör du i snön?
- Hihi, jag kramar den ser du väl!
- Men, det gör jag också. Varför kramar du snön?
- För att jag älskar snö. Gör inte du det?
- Jo, jag älskar också snö.. Får jag lägga mig här och krama snön bredvid dig istället?
- Ja.

Efter den dagen så låg de alltid och kramade snön bredvid varandra.
Men Anton började inte längta efter snön lika mycket längre, utan efter Elin.
Han drömde om att Elin skulle sitta på kullen nästa dag och när han tittade ut genom fönstret på morgonen så var det inte för att titta om det kommit någon snö, utan för att titta om Elin hade kommit.

Och istället för att krama snön så började de krama varandra.