Hur vågade du?

Jag tyckte då att du var den harigaste människan jag mött
men samtidigt den mest underbara.

För mig var allt så enkelt
För dig var allt komplicerat

Jag förstod dig aldrig då
Jag var bara en yngling på väg in i vuxenlivet
Jag kunde inte förstå din smärta

Samma sits som du var i då, är jag i nu.
Hur ska jag våga?
Du vågade ju inte hela vägen
Jag vågar inte ens halva

Så som du sårade mig vill jag aldrig såra någon annan.
Men samtidigt kan jag väl inte gå runt på halv fart?
Eller kan jag det?

Du har ju facit i hand efter allt.
Var det värt det?

Vågar jag ta steget?
Vågar jag släppa mitt trygga handtag för något okänt?
Kanske något helt underbart?
Kanske något som inte alls är särkilt underbart.

Vad skulle du göra idag om du stod inför samma situation?
Snäll du, hjälp mig.

Fast innerst inne vet jag att det bara är jag som sitter på svaret.
Men det är så svårt att plocka fram det och ibland vore det så mycket enklare om någon bara kunde bestämma. Lite lite grand.

Dax att plocka fram svaret innan det är för sent...

Eller hur?