I mitt språng, mitt i språnget, mitt i flykten, fanns där något lysande,
det surrade och lät. Ur mörkret projicerades något svart vitt och vräkte ut sig på en enorm duk,
en kvinna skrek, musiken drev på, blodet flöt och jag grät.

Något i den där svärtan bedövade. Om jag ändå hade
någon att dela detta mirakel med, skall jag vara ensam med detta, denna
fantastique som kittlar alla nerver. Skall det dö ut? Ni må vara, men detta underbara
är början ni alla missar.

Till minnet av Mario Bava, en av mina största inspirations källor.