Utanför, under, far molnen förbi. Det ser ut att ske långsamt, men alla vet att det går fasansfullt fort.
Varför, varför, varför känns inte kroppen lättare? Den där tyngden som funnits där så länge, den där stenen som verkar ha krokat sig fast i hjärtat, i lungorna, den försvinner inte.
Bakom mig försvinner Sverige. Göteborg, Mölndal. Den där hålan, den där ondskans by, där min kropp rört sig varje dag, medan själen varit någon annanstans. Tankarna har hållit mig tillbaka, fått mig att tvivla och lämnat mig i en ensamhet som ingen verkar ana.
Hjärnan vill gärna berätta för mig att det är ditt fel, lika mycket som den vill tala om att allt är tack vare dem, tack vare de andra. Tyngden och den vilsna själen säger mig att det är lika mycket du som alla andra. Det är ingens fel, det är allas.
Vi har aldrig varit nära, och nu har vi glidit ifrån varandra. Det som tidigare varit ett avstånd på ett par kilometer är nu flera mil, och ju fler moln jag ser försvinna bortåt, bort från mig, fram till dig, desto längre ifrån varandra hamnar vi.
Trots att det är ingens fel, allas fel, är det inte dig jag vill ifrån. Det är egentligen inte dig jag flyr ifrån. Det är allt. Det är alla ansikten, alla de där som jag granskat varje dag i 18 år, alla de där som jag kan utan och innan, kanske utan att ha pratat med dem överhuvudtaget. Om det är för att jag vet vilka dem är, för att jag vet att de inte är människor, eller för att jag vill ha något nytt kan jag inte säga.
Om jag kommer sakna någon, något eller ingenting alls... Det kan jag inte säga. Jag lever i en ovisshet.
Och det värsta av allt är att det bara är en dröm. Det finns inga moln under mig, jag är inte på väg bort. Jag är fast, fångad i en fälla på samma plats där jag alltid varit. På samma plats som jag aldrig lämnat. På samma plats som jag aldrig kommer att kunna fly ifrån.

Mina tankar for iväg igen, och jag tror att själen min har tagit första bästa flyg till ett land som inte finns...