Klockans bistra monotona ton väckte henne. Trött sträckte hon ut armen och tryckte på snooze-knappen, borrade ner sig under täcket igen och somnade om direkt. Irriterat väcktes hon av klockeländet igen efter fem minuter. Trött kastade hon av sig täcket, tittade ut genom fönstret och önskade att det var helg så hon slapp gå ut.
Snön yrde om benen på henne när hon klev ut genom porten. Det gick knappt att se nånting.
Hon höjde armen och försökte skydda ögonen med handsken i ett fåfängt försök att se var hon satte ner fötterna, men det var lönlöst. Klockan var strax efter halv sju på morgonen, hon var på väg till tågstationen, och det var en lång resa innan hon kom till jobbet. Tankarna gick till den varma sängen, att ligga och titta ut på eländet istället för att vara mitt i det. Vinden tog i och hon rycktes nästan omkull av trycket.
”Sjutton också”, mumlade hon tyst, ”det är snart dags att flytta från Sverige under vintern”.
Plötsligt kändes vägen inte riktigt bekant, det var mer en känsla än att verkligen veta. Hon stannade till och blinkade mot snön som kastades i ansiktet på henne av de illvilliga vindarna.
”Konstigt”, viskade hon, ”det känns som jag har gått vilse”. Klockan på armen visade att hon vandrat i stormen… ingen tid alls! Det kunde väl knappast stämma?
Helt plötsligt avtog allt, som om någon bara knäppt med fingrarna, och det blev tyst, lugnt och… onaturligt stilla på något vis. Nu rös hon, inte av frusenhet utan av skräck. Nackhåren reste sig och hon ville bara springa, fort, mot hemmets trygga vrå. Men istället stod hon blick stilla och märkte att hon nästan höll andan. Vad väntade hon på, egentligen? Hon skrattade tyst åt sin inbillade känsla och klev vidare i snön. Men, märkligt, det var alldeles vitt överallt. Inte en gran eller en buske syntes, ingen himmel kunde urskiljas och allt flöt liksom samman till ett vitt töcken. Vad i all sina dar var detta för konstigt oväder? Hon trampade vidare men efter ett par minuter gav hon upp. Det kändes fånigt att bara gå när hon inte visste var hon var eller vad hon gick till. Hon tog upp mobilen ur fickan men upptäckte att det inte var någon mottagning. Irriterat slängde hon ner mobilen i väskan, stängde locket och började gå framåt, mot vad visste hon inte, för här kunde hon inte bara stå och titta.
Plötsligt började det blåsa upp igen, alldeles ljudlöst, och snart var det snöstorm igen. ”Vad fan är det frågan om?” ropade hon rätt ut. Nu var hon både rädd och arg i en salig blandning av känslor. Hon var nu tvungen att röra sig i någon riktning även om hon inte såg vart hon gick. Fötterna pulsade fram i tunga kliv och hon tappade snabbt både orientering och tid.
Helt plötsligt kände hon hur hon lättade från marken och drogs med i vindarna. Ett skrik pressades ut mellan hennes läppar men det drunknade i den kompakta tystnaden som rådde.
”Håller jag på att bli galen eller är allt det här en mardröm?” hann hon tänka innan hon kastades fram och tillbaka i snöyrans tomhet. Det gjorde inte ont, det var som hon böljade på något konstigt sätt. Helt plötsligt for en dikt genom hennes huvud.

”Ljudlöst faller snön
som vackra mjuka flarn
av renaste bomull

Kylan biter i kinderna
sulorna knarrar
under kängorna

Solen glimmar i snön
som hänger tjockt
på trädens grenar

Dansande rör sig vinden
smeker snövita ytor
med sin andedräkt


Kung Bore har sitt grepp
håller det isande kallt
låter oss frysa

- men det är ändå vackert”

Helt galet! Här tänkte hon på en dikt när hennes liv var ett enda snöigt kaos. Hon skrattade rätt ut i intet. Det kändes enormt befriande. Sen grät hon av ångest. Tårarna frös till is längs kinderna.

Smack! Känslan var enorm. Hon kastades mot något hårt och blankt som kändes kyligt. När hon blinkat ett par gånger för att få bort snöflingor ur synfältet såg hon… näää… hon måste drömma en mardröm nu! Det fanns ingen annan logisk förklaring till detta annars! Hon tittade vantroget på det hon såg och visste ett ögonblick inte vad hon skulle tro.
Hon tittade in genom ett fönster! Hon såg en liten flicka som satt vid bordet innanför fönstret och bakade pepparkakor med sin mamma. Telefonen ringde och hennes mamma reste sig upp för att svara. Förtvivlat försökte hon röra på armar och ben för att kunna … hahaha… vilken tanke!... för att kunna knacka på rutan! Hur sjukt var inte allt det här! Då tittade den lilla flickan ut mot fönstret och såg förvånad ut, det såg hon. Hon klättrade upp på stolen och tryckte sitt lilla ansikte mot rutan. Sen hörde hon hennes röst som ropade på sin mamma.
-”Mamma, det är en liten figur på rutan” och så pekade hon rätt på henne.
Då log hon, äntligen skulle hon bli insläppt från denna kyla och ödslighet. Men, vad tänkte hon på? Bli nsläppt! Nej, nu ville hon verkligen vakna ur denna kyliga mardröm.
Flickan såg på henne och log nu stort. Hon ropade på mamman som vinkade avvärjande i telefon.
-”Vilken fin snökristall du är”, hörde hon att flickan sa.
Bestört såg hon nu på sina händer och såg att hon liksom var inbakad i en… snöstjärna!
Precis då bröt solen fram och värmen kändes underbar efter kylan. Hon log med hela ansiktet och flickan log tillbaka. Sen kände hon hur svettig hon blev. Bra att snön smälter, tänkte hon först, men sen såg hon att hennes ena hands fingrar liksom smälte och försvann! Då insåg hon vidden av solens kraft och började gråta. Tårarna rann som små, små vattenpärlor nu. De frös inte ens.
-”Oj”, hörde hon att flickan sa, ”solen tar dig”.

Det sista hon såg var flickans förvånade ansiktsuttryck.

På rutan rann det långsamt ner små droppar som till slut fastnade på fönsterbrädan innan de flöt ut, dunstade och försvann……


”Du gnistrade
så vackert
där du satt
mot fönsterrutan

Glimmande och vit
som kylslagen kristall
med oändligt mönster
i det skira ljuset

Jag ville ta på dig
men då skulle du dö
av min hands värme
för kylan är ditt liv

Glömsk av tid och rum
jag njöt av dig
du började försvinna
bit för bit

... solen tog dig”